Alla behöver en ordning, vilken som helst, allt är bättre än oförutsägbarhet och ständig förändring.

Den som trivs med tillvaron – sitt eget liv och det samhälle han lever i – finner ingen anledning till förändring.

Den som tvärtom hatar sitt eget liv och det samhälle han tvingas leva i – han behöver just den ordning han hatar: då kan han se sina motståndare klart. Hur skulle han annars kunna formulera sin revolt, hur skulle han annars kunna se sina motståndare?

Men så lyckligt är det inte i vår tid och i vår plats på jorden. Det sprider sig en allt starkare känsla av olust och misstro gentemot det nutida prästerskap – politiker, journalister, underhållare och andra påverkare – som fortfarande försöker upprätthålla skenet av något slags normalitet, samtidigt som handfallenheten inför det våld som breder ut sig alltmer tvingar dem som så kan att flytta från hopplösa bostadsområden och länder.

Ändå är läget inte så eländigt som det beskrivs: Det mesta hänför sig – i vårt och andra länder – till invandrartäta områden och på samma sätt blir den allmänna situationen i skolorna mycket bättre om de invandrartäta områdenas skolor särredovisas.

Ironiskt nog är det tystnaden, förorsakad av en önskan att skydda invånarna och eleverna i de utsatta områdena och skolorna, som gör situationen svårare.

Förtigandet av dessa enkla förhållanden gör situationen politiskt så mycket svårare. Hur skall man kunna ingripa mot något vars orsak man inte får veta?

Nu håller läget på att förändras. I och med att politiker, inte bara i SD utan också i de flesta andra partier, vågar erkänna invandringens negativa sidor har det också blivit möjligt att mer realistiskt beskriva dessa oönskade följder.

Kanske kommer den svenska nationalsporten – att tro sig kunna bekämpa oönskade företeelser genom att förtiga dem – inte längre styra det politiska samtalet.

Det är SD som gjort förtigandet omöjligt, det SD som varit så utstött att dess ordförande, Jimmie Åkesson, inte kunnat få en inbjudan till Nobelfesten.

Först när de gamla partierna blivit allt mer trängda av SDs tillväxt, som i mycket varit en belöning för   partiets invandringsmotstånd, kände de sig tvungna att ändra hållning. Också nobelfestens arrangörer har ändrat sig. Men det verkar som om Jimmie Åkesson   tänker fortsätta att hålla sig borta från festen.

Oordningen fortsätter alltså. Inte ens landets främsta fest får stå okritiserad. (Trump drömmer om att få Nobels fredspris. Får han det har vi fått det yttersta beviset på att ordning har ersatts av ständig oordning).