Ett av mina minnen från min tid som statsbyråkrat i Sida var att vi tjänstemän visserligen hade telefoner på våra arbetsplatser men att dessa aldrig behövdes eftersom alla kontakter med andra människor – utom när man behövde prata med sin tandläkare, fru eller annan släkting eller vän – skedde internt. För de nödvändiga kommunikationerna fanns därför ett mycket effektivt internkommunikationssystem. Poängen var att man i tjänsten aldrig behövde ha något informationsutbyte med yttervärlden.

Jag noterade själv detta anmärkningsvärda tillstånd när en representant för allmänheten hörde av sig och av den förvirrade växeln blivit kopplad till mig. Representanten var västkustfiskare och ville sälja sin fiskebåt som han tyckte kunde behövas i Afrika när han själv blev pensionär. Det gick förstås inte men vi hade en trevlig pratstund. Kontakten med allmänheten, som inträffade någon gång per år, var i detta fall ett uppfriskande avbrott i arbetet.  

Att jag minns och återberättar dessa händelser beror inte på att jag just nu häcklar mot svenska byråkratier. Byråkratier är som de är, således liksom zebran randiga djur vars ränder aldrig går ur. Det är ingen idé att bli arg och skälla på dem ty de följer bara sin natur. Om byråkratierna blir en stötesten beror det oftast bara på att de satts att sköta uppgifter för vilka de inte är lämpade.

Att jag uppmärksammar allt detta beror på en tidningsnotis om att Justitieombudsmannen nyligen tagit byråkratin Arbetsförmedlingen i örat för att JO, efter att ha granskat myndigheten, kommit fram till att den är oåtkomlig för klienterna såväl via chatt som telefon. Enligt JO:s utredning kom bara hälften av de inringande och tio procent av den chattande allmänhet fram till en handläggare. Där kände jag igen mig precis. Så här formulerade JO sina klagomål:

Om arbetssökande inte kan nå myndigheten snabbt och enkelt riskerar de att gå miste om stöd för att komma ur sin arbetslöshet. Jag ställer därför höga krav på tillgänglighet via telefon och chatt.

JO, som själv är en byråkrati och troligen består av ett antal rättskaffens och lagom hycklande personer, har inget emot att kritisera ämbetsbröder som inte sköter sig. Sådant är deras väsen och det ska vi vara glada för. Men det hindrar inte att vi, i egenskap av medborgare och skattebetalare, kan misstänka andra förklaringar till Arbetsförmedlingens svagheter.

För det första är dess tjänstemän sannolikt lika ointresserade av allmänheten som jag var under min byråkratkarriär. För det andra är den telefonerande allmänheten nog inte heller intresserad av så mycket kontakt eftersom de arbetslösa hellre vill ha arbetslöshetsbidrag än de jobb Arbetsförmedlingen kan erbjuda. Därför kan man förmoda att ett mentalt pactum turpe kan ha inrättats med den outtalade automatik som ofta får människor att koppla samman sina respektive intressen. Detta skulle i detta fall kunna innebära att ingendera sidan hade anledning att  besvära den andra. En sådan tyst gemensam strategi skulle ge den bästa utdelningen till de båda parter: byråkraterna skulle slippa träffa de bångstyriga klienterna och klienterna skulle får bidragen direkt utan att behöva låtsas söka jobb som de inte vill ha.

Min cynism är således så monumental att jag utgår från att vår nations stolthet, vårt välfärdssystem, egentligen till en avsevärd och växande del bara är ett stort bedrägeri, där administratörer och klienter utan att det märks på ytan lierar sig mot skattebetalarna.

Den här typen av misstankar blir alltmer befogade i takt med att de växande välfärdsbedrägerierna numera har lett till så drastiska åtgärder som att regeringen sedan några år, hittills dock utan resultat, uppmuntrar myndigheter att tala med varandra för att utbyta information. (För en myndighet är en annan myndighet lika främmande som en representant för allmänheten. Jag kan inte minnas att jag under min ämbetsmannakarriär någonsin talade med en utomstående myndighet.) Men de ledande politikerna, som i sista hand ansvarar för situationen, är helt främmande för den sortens diskurs, vilket bara bekräftar det man redan anade, nämligen att de ingår som en dominerande kraft i välfärdstriaden, det vill säga klienterna, administratörerna och politikerna.

Bland politikerna, som påstås vara förtroendepersoner för oss medborgare, är förljugenheten solid. På socialdemokraternas kongress lovar partiledaren Andersson att tre principer ska leda henne om hennes parti vinner nästa val:

Sveriges yttre och inre säkerhet ska stärkas, samhällsgemenskapen ska öka och Sveriges välstånd ska växa.

En människa som kanske blir vår statsminister lovar således att allt ska vändas etthundraåttio grader. Förväntas jag tro på det? Det känns som om hon blinkar till mig i smyg som för att lura in mig i politikerväldets trollkrets av struntprat och lögner.

”Det ska märkas i din plånbok och din vardag”, lovar Andersson.Det är just det jag fruktar.