Min portugisiskalärarinna bor i Rio de Janeiro och har ett sökande sinnelag. På henne brukar jag testa olika idéer och teorier vilket hon passar utmärkt till eftersom hon inte har särskilt fasta uppfattningar om något annat än portugisisk grammatik och därför förhåller sig rätt fördomsfritt till mina (och sina egna) hugskott.

Häromdagen frågade hon mig om jag trodde att president Trumps ambitioner att till USA hämta hem industriproduktion som under flera decennier flyttats ut till låglöneländer hade en chans att vinna framgång.

Jag svarade förstås att jag inte vet – eftersom ingen vet – men att jag har en del obevisade hypoteser enligt vilka projektet är hopplöst. Berätta, sa portugisiskalärarinnan och såg ut som en vänligt leende examinator.

Den första obevisade hypotesen är att den globalisering av produktionen i världen som skett genom att produktionen exempelvis av bilar och andra industriprodukter flyttat till låglöneländer kunnat ske nästan kostnadsfritt för oss västerländska industrilänningar. Det där förstod jag inte, sa lärarinnan.

Att vi svenskar slutar producera volvobilar betyder ju inte att vi inte vill ha volvobilar, sa jag, utan bara att vi framöver får köpa den från något låglöneland. Vi brukar betrakta den ruljangsen som något som växer ur tillvarons egen logik, det vill säga att vi industrilänningar därmed avancerar till mer sofistikerade och värdefullare typer av produktion. Är det inte så då? undrade lärarinnan.

Jag tror inte det, svarade jag. Jag tror att västerlandet får tillbaka sina låglöneproducerade industriprodukter nästan gratis eftersom vi betalar med nytryckta sedlar, obligationer och andra statspapper som byggt enorma statsskulder, framför allt USA, som vi aldrig kommer att kunna återbetala. Portugisiskafröken tänkte ett slag och sa sedan att i så fall fick väl USA förhandla om skuldsanering och fordringsägarna känna sig blåsta på en del av sina ekonomiska krav. Det slog mig då att brasilianskan nog hade på känn vad hon talade om eftersom Brasilien flera gånger under hennes levnad gått i konkurs vilket drabbat banker och internationella institutioner. Men livet hade gått vidare.

Jag sa att jag inte var alldeles säker på min hypotes men att jag var rätt övertygad om del två i resonemanget. Det går ut på att den omställning av exempelvis den svenska ekonomin som följt av globaliseringen inte alls gjort oss bättre, mer attraktiva och mer användbara för världen utan tvärtom dummare, trögare och latare. Alla de som tidigare jobbade i den utflyttade industrin samt deras avkomma har för sin försörjning flyttat in i det samtidigt expanderande välfärdsindustriella komplexets byråkratier och myndigheter där de tänker ut nya bidrag och elektroniska blanketter som inte gör någon annan nytta än att försörja dem själva och, om det blir något över, systemets välfärdsklienter. I varje fall åstadkommer de ingenting som går att sälja till krassare, flitigare och intelligentare folk såsom olika slags asiater.

Så kan det förstås vara, sa lärarinnan och lät som om den utvecklingen inte vore henne emot. Brasilien är trots allt en av grundarna till BRICS och tillhör troligen framtidens vinnare.

Jag tänkte lite vemodigt att allt, inklusive Sveriges rykte och position i världen, befinner sig under omvälvning. Det var inte så länge sedan jag själv som från Handelshögskolan nyutexaminerad svensk fick ett jobb på UNDP just i Brasilien för att utveckla landet. Det ansågs självklart att den som med godkända betyg från ett utvecklat land utan märkvärdiga ansträngningar skulle kunna få fart på ett underutvecklat land även om han, som jag, bara var tjugofem år. UNDP betyder United Nations Development Programme och var som alla biståndsprogram ett storslaget och övermodigt projekt med det egentliga syftet att bereda behagliga levnadsbetingelser för oss som blev delaktiga i sinekurerna. Det kan inte annat än braka ihop.