En gång för många år sedan blev jag, rimligtvis av misstag, erbjuden av tidningen Expressen att skriva krönikor. Jag skrev en. Den gick ut på att Sverige låg bland tio i topp av världens mest centralstyrda samhällen, Tutankhamuns Egypten ej undantaget. Min tes var inte gripen ur luften. Bakom låg ett hyggligt vederhäftigt resonemang. Men efter detta fick jag aldrig mer några propåer från Expressen.

”Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia”, skriver Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet. Det ligger förstås mycket i detta även om det inte är särskilt sant. Ingen som lever i Sverige just nu, även om han föddes under andra världskriget och därför har levt i över åttio år, har upplevt särskilt mycket klasskamp annat än på Vänsterpartiet Kommunisternas uppviglande men glest besökta lördagsmöten utanför Systembutikerna.

Däremot har det alltid funnits en motsättning mellan dem där uppe och dem där nere (som förvisso ibland hettat till och uppträtt i den febriga form som Marx med rätta kunde kalla klasskamp, tänk på Ådalen 1931). Denna motsättning, som ligger i människans gener eller kanske rentav i tillvarons innersta väsen – även djuren kämpar om att vara högsta hönset – dokumenterades och klassificerades av olika gamla greker. På det viset fick vi begreppet demokrati som benämning på de perioder när de där nere, majoriteten, bestämde. (Hos oss är demokrati ett fint ord. Det var det även hos grekerna. Men när konceptet övertogs av romarna översattes det ordagrant till latin och blev populism; ett mycket fult ord. Värderingsförändringen beror antagligen på att den romerska överheten lyckades stämpla demokratin med sin egen nedlåtande benämning. Rom har ej heller gjort sig bekant som någon särskilt demokratisk statsbildning. När vår tids ”de där uppe” fräser om populism anar man vad de egentligen tycker om folkligt inflytande.)

De samhälleliga institutioner som vi numera kallar mänskliga rättigheter växte genom historien fram i motsättningen mellan dem där uppe och dem där nere. Det kan vara lärorikt att studera vem det var – de där uppe eller de där nere – som ivrade för mänskliga rättigheter. Jag tar två exempel, Magna Charta och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessa visar sig vara helt olika.

Magna Charta är ett avtal från 1200-talets början mellan de engelska herremännen, som då var de där nere, och kung John, välkänd som den där uppe i Disneys film om Robin Hood. Avtalet gick ut på att kungen skulle respektera folks egendom och frihet och därför avstå från sådant förtryck vi har sett i filmen, det vill säga godtycklig och hutlös beskattning samt nyckfulla och skönsmässiga frihetsinskränkningar. Med Magna Charta gjorde äganderätten och rättssäkerheten sitt högtidliga inträde i det mänskliga samfundet. Att det handlar om ett avtal, inte ett dekret från dem där uppe, är värt att notera eftersom ett avtal är en överenskommelse mellan folk som är jämlika i bemärkelsen att de har samma grundläggande rättigheter. Detta är ett långt hopp från sådana rättigheter till den sort som tillkommer slavar och livegna och endast utdelas genom överhetens nåd. Allt detta stora kan vi tacka de engelska baronerna för.

Ödet har sedan genom århundradena låtit det dugga nya mänskliga rättigheter över samhällena. Ibland har det varit på initiativ av dem där uppe, ibland efter en kraftsamling hos dem där nere. Ibland, som när det gäller Gustaf III:s tryckfrihet, vet man inte säkert på vems uppdrag det skett.

Sedan, år 1948, kom ett samlat skyfall av mänskliga rättigheter som lite huller om buller insamlades var de kunde hittas och i ett brokigt virrvarr hälldes ned i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den långsiktiga betydelsen av detta har mänskligheten knappt ännu begripit. Det var välfärdsstaten som föddes i det ögonblick när presidentänkan Eleanor Roosevelt (bilden) presenterade rättighetskatalogen för världen.

Det nya kontraktet innebar att de där uppe – fru Roosevelt, makarna Myrdal och alla dessas kollegor – skulle beskatta dem där nere och efter att ha avdragit den provision de ansåg sig förtjäna återlämna resten till dem där nere enligt principer som de där uppe själva tänkt ut. Inte ens Perikles, den gudabenådade antike grekiske statsmannen, hade kunnat tänka ut något listigare sätt för dem där uppe att bevara och utöka sin makt. Välfärdsstatens förmåner kunde på kronan dimensioneras så att en trygg majoritet av dem där uppe fick behålla sitt inflytande när det blev allmänt val. Intill utbytbarhet snarlika partier kunde uppstå och gå, men systemet skulle bestå.

Den av de nyskapade rättigheterna som jag tycker tydligast förkroppsligar välfärdssystemets karaktär återfinns i artikel 24 enligt vilken ”envar”, det vill säga alla i hela världen, har rätt till regelbunden semesterersättning. FN har alltså bestämt att en självanställd tuaregisk getherde i Mali ska ha semesterlön på någon annan världsmedborgares bekostnad. Eleanor Roosevelt föreställde sig världen som ett jättelikt socialkontor.

Detta tillstånd är numera näst intill färdiginstallerat. Demokratin och den samlade internationella välfärdsstaten är det överlägset mest hållbara och monumentala projekt mänskligheten någonsin engagerat sig i. Såväl Peterskyrkan som månlandningen och atombomberna över Hiroshima och Nagasaki kan slänga sig i väggen. Politikerväldet blir mänsklighetens öde och slutstation.

Troligen kan bara ett globalt ekonomiskt sammanbrott rädda oss. Det kan ligga närmare än du tror. Hur mycket skulle du själv kräva i räntehöjning om du ska fortsätta att köpa amerikanska statspapper när statsskulden bara i år kanske växer från 130 till 135 BNP-procent?