När jag sitter i bilen brukar jag knäppa på statsradion. Idag hamnade jag i ett program om svenska glaciärer. En intervjuad, statsanställd glaciolog sa just det som man skulle förvänta sig att en statsanställd glaciolog skulle säga, nämligen att det ser illa ut för svenska glaciärer. De har krympt sedan man började mäta dem för några årtionden sedan. Man vet inte hur detta ska sluta.

Glaciologen beklagade sig suckande över att människor inte bekymrar sig tillräckligt över den pågående glaciärkrympningen. Man anade att även intervjuaren ansåg situationen besvärande. Han undrade om det eventuellt kunde behövas nya informationsinsatser för att intrumfa situationens allvar i den vilseförda befolkningen.

Deras korta samtal gav mig anledning att fundera. Att en statsanställd glaciolog och en journalist från P1 blir nedslagna av att många medborgare inte ängslas över eventuella klimatförändringars effekter är inget att förvåna sig över. Det är vi nästan lika vana vid som att se solen gå upp varje morgon. Och självklart ogillar en statsglaciolog om skattebetalarna, som betalar hennes lön, helst såg att hon mätte jöklarna på fritiden om hon nu var så angelägen att veta hur de förändras.

Själv tillhör jag den grupp medborgare som glaciologen och journalisten oroar sig över, nämligen alla vi som tar den uppmätta glaciärkrympningen med jämnmod ungefär lika oberört som vi mottar information om att haven höjer sig tre millimeter om året. Än sen då?, utropar vi, klimatet ändrar sig ju hela tiden, till och med SMHI, som ingen skulle anklaga för klimatförnekeri, säger att istider omväxlat med kortare värmeperioder under de senaste årsmiljonerna. Detta sägs bero på Milankovich-cyklerna som uttömmande förklaras i bilden.

Det märkvärdiga, anser jag, är hur folk ofta kan vara så säkra på vad de tror vare sig deras tro är att mänsklighetens överlevnad hotas av klimatförändringar eller de tror att alltihop är ett påhitt från Naturskyddsföreningen och ett gäng miljöbyråkrater som hittat en ny försörjningskälla eller de tror något annat längs sträckan mellan dessa ytterligheter.

Ty sanningen – och detta är väl det enda i denna härva av föreställningar som vi verkligen vet – är att vi inte vet. Jag vågar påstå att ju envetnare vi bekänner oss till vetenskapen och ju fler gånger vi läser ämnets nu gällande huvudbibel, således The Working Group I contribution to the Sixth Assessment Report, Climate Change 2021: The Physical Science Basis, desto osäkrare blir vi.

Om vi då inte blir osäkrare – och därmed försiktigare i klimatpolitiken – så kommer hämndens gudinna Nemesis att även fortsättningsvis, för vårt högmod, låta oss få smaka gudarnas vrede i form av rejäla piskrapp förkroppsligade i förluster i Northvolt och andra liknande bondfångarprojekt. De projekt som kraschar hårdast är de som strävat efter största hållbarhet. Så säg inte att gudarna saknar humor.