Nättidningen Kvartal berättade nyligen om en vetenskaplig artikel från 2017 i tidskriften Third World Quarterly, som inte bara utlöste en storm av protester på sociala medier utan fick nästan halva redaktionen att säga upp sig. Resten av redaktionen utsattes för dödshot, tills artikeln avpublicerades.

Nej, det handlade inte om islam den här gången, även om det är frestande att tänka på Sameh Egyptson och hans avhandling om global islamism. Istället handlar det om kolonialism.

Artikelförfattaren Bruce Gilley är professor i statskunskap och har studerat långsiktiga effekter av europeisk kolonialism under 18/1900-talet. Han fann att regioner i Afrika och Asien som aldrig koloniserats, utvecklats sämre demokratiskt, socialt och ekonomiskt än regioner som koloniserats. Artikeln återpublicerades senare i en annan tidskrift och kan läsas här.

Han upptäckte också att avkoloniseringen på 1900-talet funkade bäst för de länder som byggde vidare på gamla koloniala institutioner, rättssystem och skolsystem. Till exempel Singapore, Botswana och Indien. Medan länder som kastade bort sitt koloniala arv och antog en mer ”antikolonial” prägel, klarade sig sämre. Exempel på det senare är Zimbabwe och Sydafrika.

Gilley drog slutsatsen att nettoeffekten av europeisk kolonisation trots allt är positiv, medan det verkliga hotet mot fattiga länder är den av FN sanktionerade ”antikolonialismen”.

Kritiken han fick var inte nådig. Det var lätt att peka på hur kolonialkrig, folkmord och övergrepp mot lokalbefolkningar en gång för alla bevisade kolonialismens ondska. Men enligt Gilleys var de engelska kolonialherrarna ofta populärare bland vanligt folk än inhemska despoter. England upplevdes som ett mindre hot än fientliga grannfolk. Folk flyttade till de europeiska kolonierna, snarare än därifrån.

Att så få engelsmän under så lång tid lyckades dominera så stor del av världen, kan bara förklaras av att deras styre uppfattades som mer kvalificerat och mindre brutalt än vad som fanns innan. Antikolonialisternas främsta argument bygger på en generell överskattning av förkoloniala strukturers humanitära kvaliteter. Man kan inte bortse från att kolonialismen, i all sin ofullkomlighet, också resulterade i:

”…utökad utbildning, förbättrad folkhälsa, avskaffandet av slaveriet, utökade försörjningsmöjligheter, förbättrad administration, skapandet av grundläggande infrastruktur, kvinnors rättigheter, rösträtt för oberörbara eller historiskt exkluderade grupper, rättvis beskattning, tillgång till kapital, generering av historisk och kulturell kunskap samt nationell identitetsbildning”

Det hela låter ungefär som den klassiska scenen i filmen Life of Brian ”What have the Romans ever done fore us”.

Kanske hade artikeln ändå passerat nålsögat om inte Gilley svurit i kyrkan och förespråkat en nyetablering av kolonier. Inte enligt den gamla modellen, där västländer lägger under sig hela kontinenter, utan områden av mindre storlek ungefär som Hongkong. Små enklaver under västerländskt styre, där företag och universitetsfilialer tillåts etablera sig. Studenter och gästarbetare kan vistas där kortare eller längre tid, och blir kolonierna framgångsrika kan de inspirera större områden till att anamma västerländska värderingar.

Den som tycker det låter som kvalificerat vansinne, kan ju fundera över det kloka i följande alternativ:

– att bomba sönder hela länder som Irak, i hopp om att fred och demokrati ska spira ur askan.

– att förvänta sig att FN ska lösa problemen, samtidigt som organisationen domineras av korrupta diktaturer.

– att skänka astronomiska biståndsbelopp till lokala makthavare i exempelvis Guinea Bissau, och hoppas att de ska göra något bra av pengarna.

– att importera hundratusentals unga män från Syrien, Afghanistan och Somalia, för att låta dem leva på bidrag i svenska förorter.

Gilley är noga med att de nya ”enklaverna” för global utveckling ska kallas kolonier och inget annat. På det sättet återupprättar man kolonialismens historia och uppmärksammar allt gott den fört med sig sedan början av 1800-talet.

Det enda jag saknar i hans artikel är ett erkännande av apartheid – som trots alla sina brister är det bästa system som hittills provats i Republiken Sydafrika. Kvartal nämner i sin artikel att 100 000 svarta afrikaner årligen sökte uppehållstillstånd i Sydafrika på 1980-talet, då boerna styrde och bojkottades av resten av världen.

BILD: Elefantridning i Indien. Målning av Sheikh Zainuddin. 1780-tal.