Det är inte så mycket man begriper. Det beror oftast på att man inte brytt sig om att lära sig men häpnadsväckande ofta, åtminstone i mitt fall, att man kanske någon gång har lärt sig men sedan inte fattat att tiden gått och ändrat allting.

Till exempel formades mina uppfattningar om USA när jag under åtskilliga år studerade där och var gift med en av nationens döttrar som sedan följde med mig till Sverige. Men det var mer än trettio år sedan. Då var det stora skillnader mellan USA och Sverige. Till exempel ringde fruns religiösa mormor ibland och besvor sin dotterdotter att återvända till ”Guds eget land” (vilket frun sedermera gjorde).

Redan på den tiden var Sverige ett i stort sett färdigutvecklat välfärdssamhälle i bemärkelsen att hela det därtill hörande politiskt korrekta ideologipaketet var uttänkt, formulerat och intrumfat i de flesta medborgares hjärnor. (Jag har föreställningen, lite utanför ämnet, att Sverige är ett mycket konservativt land i bemärkelsen att vi inte gillar förändringar vilket i sin tur beror på att vårt nuvarande härskarskikt och maktapparat, alltså politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, redan vid slutet av förra seklet var färdigbyggt och inte fick ändras eftersom annat än de mest obetydliga förändringar skulle hota att kullkasta maktförhållandena.)

Så har jag alltså sedan förra frun flyttade hem till Guds eget land liksom per automatik hållit mig till den uppfattning om det amerikanska samhället konstruktion som förut var korrekt. Bilden var att USA till skillnad från Sverige var ett land utan mycket, knappt någon, statlig välfärd där var och en förväntades stå på sina egna ben och vara sin egen lyckas smed.

Den uppfattningen har mig tidvis varit en sten i skon eftersom jag är sociolog nog att mena att det i alla samhällen finns något slags överensstämmelse mellan samhällsandan och folks allmänna levnadsvillkor. Eftersom jag dessutom tror att det svenska politiskt korrekta tänkandet, med genusteorier och socialkontor och allt som i övrigt därtill hör, hänger ihop med det välfärdsbaserade politikerväldets existens, så har jag haft svårt att begripa hur den amerikanska politiska korrektheten, som kallas woke, kunnat på sådant genomslag i USA. Hur skulle ett land som inte har något välfärdssystem kunna bli grogrund för en idévärld som bygger på tanken att det finns en högre samhällsmakt som gillar att ta hand om folk?

Ursäkta om min tankegång förefaller krystad, men den innebär att woke inte borde ha kunnat uppstå i USA eftersom woke är motsatsen till den traditionella amerikanska drömmen om att man ska läsa Bibeln, köpa sig ett eget hus, ha två skötsamma barn, bli medlem i en country club och stå på egna ben. Men woketänkandet har ju faktiskt fått gro och växa med väldig kraft i USA vilket betyder antingen att min teori är fel eller att det faktiskt finns ett välfärdssystem i USA som är mycket mer välutvecklat än vad vi välfärdseuropéer, exempelvis jag, egentligen begripit.

Glädjande nog visade en stunds googlande att min teori var bättre än min kunskap om det amerikanska samhället. USA är definitivt ett välfärdssamhälle. Det förklarar den explosion i woke som landet genomlevt sedan BLM-rörelsen. Mer än hälften av den federala statens utgifter går till välfärdsändamål vilket framgår av illustrationen ovan. Jag blev själv förvånad. Man anar grunden till Trumps vacklan och förvirring när han med DOGE och omåttliga tullar ska försöka få ordning på statens ekonomi. Vad ska han kunna skära ned på? Räntan på statsskulden måste betalas, försvaret kommer att kosta även om presidenten försöker framställa sig som radikalpacifist och välfärden är lika oberörbar som den svenska. Det finns inte många procent kvar att spara på.