Jag tycker om att göra listor. De underlättar livet. Med bra, genomtänkta listor går mina besök i livsmedelsbutiken som en dans. Listor kan användas för nästan alla ändamål. Om man exempelvis har en segelbåt, där saker går sönder hela tiden, är man helt förlorad till höstuppläggningen om man inte en noggrann rulla över allt om slutat fungera.

Listor är bra hjälpmedel även vid historievetenskapligt tänkande. Häromdagen framförde en historiker i min bekantskapskrets mest på skoj och som lösa funderingar att det här som vi kallar kapitalism och betraktar som en enhetlig ordning i själva verket har genomgått en massa permutationer sedan 1500-talet så att man i verkligheten knappt kan se några likheter mellan en prekapitalist och en postkapitalist.

I vissa stycken är jag mer gnet än visionär så jag insåg att det här möjligen var ett fall där en praktisk historisk lista skulle kunna vara ett användbart forskningsinstrument.

Det typiska listan – den ordnade listan, alltså, som i praktiskt taget alla avseenden är överlägsen den oordnade listan – består av en smal kolumn av siffror i fallande ordningsföljd till vänster av själva listpapperet och till höger därom av utrymme för närmare beskrivning av de historiska epoker och deras inbördes sammanhang som det ordnande geniet – jag till exempel – avser att med sin i bästa fall vältränade listvana vill försöka ordna det hela på ett så innovativt sätt att vetenskapens ska anses ha blivit förd framåt.

I högerkolumnen på den första raden i listan, som alltså enligt detta koncept skulle representera kapitalismens första stadium, står det att här lades, på ungefär femtonhundratalet, systemets grund genom att åstadkomma den primitiva ackumulation varigenom de tidiga kapitalisterna skaffade sig ett eget riskkapital, till exempel genom att till det egna jordbrukets fromma förbjuda bönderna att utnyttja Englands allmänningar. De snodde jorden, helt enkelt.

När detta var klart kunde en student av den ekonomiska historien upptäcka att på andra raden i listan, som motsvarar ungefär sjuttonhundratalet, begreppet kapitalism ändrade karaktär. Borgarnas äganderätt hade erkänts, heligförklarats och reglerats efter den borgerliga engelska ärorika revolutionen. En företagarklass hade uppstått. Hälsovådliga fabriker anlades där arbetarklassen, det vill säga före detta bönder, i någon mån kunde få ett bättre liv. Klassiska ekonomtänkare som Adam Smith, David Ricardo och Thomas Malthus etablerade de nästa två hundra årens självklara idéer, till exempel att handel var bra om alla länder fick koncentrera sig på sina specialiteter som i stort sett var att industriländerna skulle producera lönsamma industrivaror och de andra jordbruksprodukter eller naturresurser.

Därefter, i stort sett på 1800-talet, nådde kapitalismen sitt mest storslagna stadium. Märkvärdiga uppfinningar som ångmaskiner, rinnande vatten, tåg, telefoner och konfektionskläder producerades, inte minst till massornas förnöjelses. Men ungefär här utvecklades oförutsedda problem som på rad sex eller kanske sju i den historiska listan, det vill säga i närheten av vår egen tid, man anar kan bli hela ordningens sönderfall.

Problemet som uppstod var att kapitalismen, trots att den hela tiden lyckats utveckla produktivkrafterna långt utöver vad visionärer kunnat fantisera, ändå hela tiden jagades av spöket arbetslösheten. Produktivitetens utveckling trängde bort från folk från jordbruket och massor fick jobb i industrin men likväl blev många över för vilken någon acceptabel försörjning – dit exempelvis tiggeri aldrig räknats i våra länder – kunnat identifierats. Det blev redan tidigt en tills vidare oklar fråga om kapitalismen inom sig hade en tillräckligt expansiv styrka för att kunna nyanställa all den arbetskraft som den själv så framgångsrikt genom sin aldrig anade produktivitetsutveckling målmedvetet friställde.

Dock har kapitalismen lyckats mobilisera två mer eller mindre icke-kapitalistiska utvägar som av lyckliga omständigheter åtminstone tillfälligt avhjälpt problemet. Den ena utomkapitalistiska lösningen var emigrationen i första hand till Norra och Södra Amerika.

(Nu räknar jag inte med den transatlantiska slavhandeln, inte för att den inte skulle haft med kapitalismen att göra, snarast handlade det om regelrätt primitiv ackumulation där resurser inte köptes utan snarare stals, utan för att frågan har lysts i bann och inte seriöst kan diskuteras. Någon har erövrat och monopoliserat ärendets förståelse och tål inte att den öppnas för intellektuell inspektion. Annars har jag ett antal undangömda frågor som jag gärna skulle vilja få besvarade. När slaveriet år 1888 slutgiltigt upphörde i Brasilien fick många svarta, före detta slavar, sparken från kaffeplantagerna i São Paulo eftersom plantageägarna föredrog de fria arbetare som nu vällde in från Italien ungefär Karl-Oskar och Kristina utvandrade till Amerikas Förenta Stater. Att de fria europeiska arbetarna skulle vara mer lönsam arbetskraft än de förtryckta och utsugna svarta slavarbetarna stämmer liksom inte med den historia jag fått lära mig. Det skulle ju betyda att det inte var för att tjäna mer pengar som slavägarna föredrog svarta framför vita.)

Den andra storslagna sociala innovationen som räddat kapitalismen är antagligen välfärdsstaten eftersom den, med inledning vid nittonhundratalets början, lugnade de konflikter som den av produktivitetsutvecklingen framkallade arbetslösheten hade kunnat utlösa.

Nu har kapitalismen gått in i sitt senaste – troligen inte det sista, men vad vet man? – skede. En helt ny metod att förbättra vinsterna har uttänkts och erövrat världen under de senaste decennierna. Konceptet är enkelt. Produktionen flyttas från bortskämd och högavlönad, men effektiv, arbetskraft i rika länder till flitig och lågavlönad, men åtminstone till en början något mindre effektiv arbetskraft i fattigare länder. Det kallas för globalisering.

I början ansågs globaliseringen inte vara något att oroa sig över. Välfärdsstaten skulle greja den biffen genom sociala ingenjörskonster såsom att vidareutbilda de friställda amerikanska och svenska arbetarna så att de snabbt skulle kunna återställas i arbetet.

President Trump anses av många européer, kanske framför allt svenskar, för att ha en otillräcklig hjärna, men han är veterligen den första ledande politiker som vågat erkänna globalismens besvärliga sidor. Den första besvärliga sidan är att de i-landsföretag som förflyttar sin produktion till Kina kan tjäna mycket på den förändringen, men de amerikanska arbetare som blir av med jobbet hittar inget nytt. Och de amerikanska välfärdsmyndigheterna är lika odugliga som Arbetsförmedlingen i Sverige att lösa problemet. I stället ägnar sig de amerikanska före detta arbetarna till att hämta bidrag från välfärdsstaten och att knarka ned sig med importerade kinesiska opioider och därefter ofta dö i sviterna.

Världskapitalismen, som gett människan så mycket gott, har nu genomgått uppemot tio tämligen fundamentala metamorfoser enligt den lista jag ovan började skissa. Någon kan hävda att kapitalismen alltid är densamma, men det är den inte. Den utsätts hela tiden för självframkallade utmaningar. Den senaste – globalismen – är kanske den svåraste eftersom den hittills vanligaste och effektivaste lösningen, det vill säga att fortsätta som vanligt ehuru med ökad energi, inte längre tycks så löftesrik.