Just nu pågår nya stora stadsomvandlingar över hela Sverige. Alla kommuner, från de minsta till den största, tar fram nya så kallade visioner om hur framtiden ska se ut och den ena visionen är mer verklighetsfrånvänd än den andra. Den lilla grupp människor som får betalt för att tänka fram visionerna tycks leva i en annan värld än resten av invånarna.

Så har det alltid varit. Annars skulle man inte ha byggt parkeringshus och kontorskomplex i Klarakvarteren eller smällt upp en samling blekblå hyreskolosser i Haga Norra. Och beslutsfattarna fortsätter på den inslagna vägen, utan att lära av sina företrädares misslyckanden.

Stockholm genomgår just nu den största stadsomvandlingen i modern tid och den är kantad av högtravande floskler och världsfrånvända visioner. Centralstationen ska överbyggas eftersom ”spårområdena skapar ett öppet sår i stadsbilden” och både själva stationen och trafikområdet runt omkring ska bli ”mötesplatser”.

Ordet ”mötesplats” används flitigt i kommunernas visioner – nästan lika flitigt som ordet ”hållbarhet”. Den beskrivs på lite olika sätt, men alltid med överord. Som i Strängnäs kommuns framtidsvision, till exempel, där man beskriver mötesplatsen som ”en plats där människor möts och samverkar, och tillsammans bidrar till en social sammanhållning samt kreativitet och utveckling”.

Hittills har vi sett hur folkbiblioteken och badhusen omvandlats till ”mötesplatser”, med resultatet att dessa institutioner numera skakas av stök och våld. De välformulerade intentionerna om ”social sammanhållning” har istället skapat social splittring.

Det hindrar inte visionärerna att fortsätta krysta fram idéer om den ideala mötesplatsen och visionerna blir allt mer förvirrade. Ofta rör det sig om rena fantasmer, i bemärkelsen fantasifoster och vanföreställningar som saknar all förankring i den fysiska verkligheten. Det kan handla om allt från spontanteater och interaktiva konstutställningar på tunnelbanestationerna till ”övernattningshubbar” på centralstationen.

Det räcker inte längre med att en station är en station. Det måste till ett ”mervärde”.

Men för den absoluta majoriteten av stockholmarna är tunnelbanan ett transportmedel och inget annat. Ett sätt att ta sig till och från jobbet. Och vem vill sova på centralstationen? Hur skulle det ens gå till rent praktiskt? På Stockholms central passerar 200 000 människor varje dag, om så få som 100 av dem får för sig att de ska ta en tupplur i väntan på tåget lär det bli rätt rejäla problem med utrymmet.

Kommunerna förnyar sina visioner med jämna mellanrum, allt eftersom det dyker upp nya trender och modeord. 2017 klubbade Stockholm Vision 2040 – Ett Stockholm för alla. Bara tre år senare heter visionen Vision 2040 – Möjligheternas Stockholm. När det gäller högtflygande drömmar om en vag framtid tycks kommunerna alltså ha outtömliga resurser till sitt förfogande.

Men innehållet är detsamma. Överallt. Hela tiden. Attraktivitet, hållbarhet, trygghet och tillgänglighet – och så mötesplatser förstås. Men ingenting konkret eller användbart om den verklighet som invånarna har att förhålla sig till.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Foto: Visionsbild av 2040 års Sergels torg, Skärmdump Stockholms stad