Klickbete, eller clickbait som det heter på engelska, är benämningen på vilseledande rubriker som ska locka läsare att klicka på en länk på en webbsida. Modellen förknippas ofta med virala sajter av olika slag – mer eller mindre oseriösa webbplatser som behöver mängder med klick för att överleva – men numera dyker samma sensationslystna och vilseledande rubriker även upp på public service.

Exempel på klickbeten är rubriker som består av två fraser, som innehåller ett känslomässigt löfte eller som undanhåller viktig information från läsarna. Och i rubriker på public service förekommer alla dessa inslag.

Ett färskt exempel är följande rubrik:

Folk kan förlora jobbet – av nedbajsade kalsonger

Inslaget handlar om att den nya lagen om insamling av textilier genererat kaos hos secondhandbutikerna, då folk lämnar in säljbart och osäljbart samtidigt. Färre plagg kan säljas varför det i förlängningen kan leda till att man måste skära ner på mängden personal.

Och ja, det har hänt att smutsiga underkläder dykt upp i insamlingspåsarna. Men därifrån till att folk kan få sparken på grund av nedbajsade kalsonger är steget rätt långt. Ett klassiskt klickbete, med andra ord.

Just bajs tycks få de public service-anställda lite extra ivriga att få till klickbeten. Efter det isländska statsbesöket nyligen lade de sina skarpa hjärnor ihop och fick till följande:

Bajs i drivor – efter presidentparets statsbesök i Stockholm

Det står snabbt klart att det handlar om hästgödsel, efter kortegen genom Stockholm, men rubriken leker med tanken på att bajsdrivorna kanske, kanske kommer från något annat håll… Klassiskt klickbete, som sagt, och en rubrik som möjligen kan hittas på webbens mesta skvallersajter.

Det här är bara två exempel men det är lätt att googla fram fler.

Hur blev det så här? Varför känner sig rubriksättarna på public service, i det här fallet Sveriges Radio, manade att sätta rubriker för att locka till klick?

Det är inte av ekonomiska skäl, i alla fall. Public service har sin finansiering tryggad genom obligatorisk skatt och behöver inte jaga klick. Så vad är man ute efter?

Min gissning är att det helt enkelt handlar om infantilitet och en journalistkår som tappat det och som idag lever sina liv i en låtsasvärld där klick är viktigare än kvalitet.

Det är helt enkelt ont om vuxna människor i journalistvärlden. Och det märks inte bara på klickbetena utan även på ordförrådet i sig. Likt barn i den så kallade ”kiss- och bajsåldern” använder journalisterna idag ordet ”bajs” hellre än ”avföring” – och likt barn smakar de på ordet med stor förtjusning. En sökning på ”sveriges radio bajs” ger hundratals träffar om allt från bajskaos på stränderna till hur man bäst tar upp rådjursbajs i diarréform.

Okej, det är säkert nyttigt att veta det men varför kan de inte variera sig lite? Ordet ”bajs” har många synonymer, varav de flesta är betydligt mindre treåringsmässiga än Sveriges Radios rubriksättares förstahandsval. En liten klassisk ordbok med papper och pärmar kanske skulle vara något för de anställda på public service. Om de nu kan läsa i vanliga böcker förstås.

Foto: Skärmdump SVT