En sten i min bildnings sko – för att självironiskt mynta ett fjolligt begrepp; vad jag menar är det finns pinsamma hål i min intellektuella uppfostran – är Antonio Gramsci (bilden). Han var någon sorts italiensk kommunist som 1937 avled vid fyrtiosex års ålder i Mussolinis fascistiska fängelser. Under sina år som inlåst lyckades han skriva en del texter som bildade människor sedan dess hyllat med den oförstående respekt som brukar tillmätas tänkare som uppfunnit ett nytt ord kring vilket tänkaren spunnit ett antal observationer som den bildade eftervärlden varken förstår eller ens läser men likväl begriper att använda för att själva skaffa sig anseende genom att lära sig två ord utantill, i det här fallet ”Gramsci” och det fina ordet ”hegemoni”. För att täppa igen min genanta bildningslakun har jag googlat för att inhämta ytterligare någon kunskap i ärendet och på så vis säkra min intellektuella överlägsenhet om Gramscis teorier någon gång skulle komma upp till diskussion.

Mitt förhållande till andra klassens allmänt hyllade tänkare är ungefär som mitt förhållande till lyxrestauranger: man vet inte säkert om maten är god eller om den bara är flott upplagd och elegant serverad. Med andra klassens tänkare menar jag sådana som skrivit några böcker och kanske väckt viss uppmärksamhet men ganska snart sjunkit undan i obemärkt irrelevans. Till exempel är ekonomen Adam Smith en första klassens tänkare medan den samtida ekonomen Jean Baptiste Say skulle ha varit stendöd om han inte ihågkommits av herr Google (och av mig eftersom han tvärtemot nittonhundratalsekonomen Keynes, som menade att efterfrågan ibland kan vara otillräcklig och att staten därför kan behöva trycka pengar för att balansera det hela, ansåg att produktionen av sig själv skapade den efterfrågan som behövs så att staten kan hålla sig borta).

Det visade sig att mellankrigskommunisten Gramsci var en svårbedömd lyxrestaurang. Han var bekymrad över att den förväntade proletära revolutionen tog sådan tid på sig och han funderade över varför de förtryckta massorna inte genast reste sig mot utsugarna i borgarklassen och själva tog över makten. Om detta är en riktig fråga eller om det bara är ett förgängligt hugskott i en besviken kommunisthjärna är inte lätt att veta, men Gramsci själv tog den på allvar. Hans stora insikt var rätt enkel (som så ofta när det gäller stora ting, tänk bara hur många lyxrestauranger som går i konkurs). Den var att de borgerliga makthavarna kontrollerade de proletära massorna inte bara med poliser, domstolar och potentiellt våld, utan framför allt genom sitt tänkande. Massorna tänkte den härskande klassens tankar. Hela samhället tänkte dessa tankar, som alltså var hegemoniska.

Det som bekymrade Gramsci var alltså att folk i allmänhet hellre gick på bio än avhöll revolutionära möten i kommunistiska celler. Visserligen hade Marx redan hundra år tidigare sagt ungefär samma sak, nämligen att samhällets härskande ideologi är den härskande klassens ideologi, men Gramsci ansåg i egenskap av brinnande kommunist att den förklaringen var för uppenbart otillräcklig. Den måste fördjupas och finslipas. I praktiken var det ju nästan inte alls så, hade Gramsci upptäckt, att folks medvetande styrdes av deras materiella villkor och deras position i den samhälleliga produktionsprocessen. Det måste ha varit bittert för en troende marxist att inse att folks objektiva materiella intressen inte automatiskt och oundvikligt uttrycker sig i det klassmedvetande som Marx hade förutsett.

I sina anteckningsböcker från fängelset försökte han åstadkomma en uppgradering av det marxistiska tänkandet, men han kom inte fram till mer avancerade insikter, vad jag kan läsa in, än vad var och en redan har (och folk rimligtvis hade redan på nittonhundratrettiotalet). Fast föralldel, några av de observationer han spann runt huvudkonceptet hegemonin, kan man känna igen. Till exempel indelade han samhällets intellektuella i ”konventionella intellektuella”, som stod på etablissemangets sida i alla debatter, och ”organiska intellektuella” eller aktivister, den grupp han själv tillhörde, vars historiska uppgift var att formulera alternativ till de konventionellas narrativ. Men han hade inte tid att göra detta ty döden kom före.