Livet består för det mesta av skitsaker som jag endast med tvekan vill underställa läsarens uppmärksamhet, men eftersom många skitsaker kan ha gemensamma drag som avslöjar att det bakom dem döljer sig en misstänkt illasinnad allmän kraft och vilja kan det trots min tveksamhet vara befogat att ta några skitsaker i närmare betraktande.

Jag tänker då inte bara på EU:s retliga direktiv, till exempel plastkapsylförordningen som gör att man inte kan halsa ur flaskorna och på textilförordningen om att gamla kläder måste återanvändas vilket gör att jag inte längre får slänga ett par utslitna strumpor utan måste avfallsseparera dem i särskild ordning. Jag tänker också på alkoholmarkören fosfatidyletanol (PEth) som i blodprov retroaktivt mäter en persons alkoholintag på ett så utstuderat sätt att tillnyktrade berusningar ligger kvar under månader som dolda anklagelser och kan leda till körkortsindragningar även för folk som inte kört bil i berusat tillstånd utan bara intagit alkohol i andra sammanhang, något som enligt uppgift också hela tiden inträffar. Susanna på bilden är en av dem. (https://foretagande.se/tusentals-svenskar-far-korkortet-indraget-efter-omstritt-alkoholtest-10-ol-i-veckan-kan-racka). Jag tänker också på kineseriet kring vårdcentralernas förskrivning av sömntabletter där varje enskilt piller noggrant räknas så att den sömnlöse bara kan få högst tio tabletter per tiodagarsperiod. Vårdcentralens läkare tror att jag vill samla på mig tillräckligt med piller för att kunna ta livet av mig och anser inte att detta vore mitt privata beslut.

Alla sådana förtretliga skitsaker inklusive det ytterligare dussintal andra exempel som varje dag flashar förbi som skenbart betydelselösa nyheter i morgontidningen har åtminstone ett gemensamt och illavarslande drag. De kommer från myndigheter som är impregnerade av välfärdsstatens tänkande i bemärkelsen att de vill göra gott, särskilt för svaga människor, och att myndigheterna, ju mer resurser de disponerar, kan utsträcka sin medkänsla till alltfler personer allteftersom tidigare obehandlade samt nyupptäckta svagheter kan åtgärdas.

Om man har minnet i någorlunda behåll så kan man bland sina egna erfarenheter hitta åtskilliga exempel på denna gradvisa, förment välvilliga, urgröpningen av medborgarnas självrådighet. Bakom sådana konkreta fall ur verkligheten ser man emellertid inte bara en maktförskjutning från medborgaren till myndighetssfären utan också en maktcentralisering inom sfären. När jag var ung och hade nytt körkort hände det att jag körde för fort och blev tagen av polisen. På den tiden kunde påföljden bestämmas av de enskilda polismän som tagit fortköraren, det vill säga mig. Statens ordning var sådan att dessa poliser själva avgjorde om jag verkade allmänt uthärdlig för samhället och därför kunde släppas direkt efter en avhyvling eller om jag hade anlag att utvecklas till ungdomsbrottsling och därför skulle överföras till vidarebehandling hos socialen. Numera har lokala polismän inte sådan beslutsmakt, det vet var och en som åkt fast i en fartkontroll.

(Polisen har fastnat i ett tillstånd av grov maktcentralisering vilket troligen är förklaringen till att den inte kan utnyttja sina mänskliga resurser för att bekämpa brottsligheten. Inför krig tränar man oerfarna rekryter att tänka själva och fatta kloka beslut. Så vinner man krig och så hade vi kunnat bekämpa brottsligheten om det bara inte suttit maktlystna men inkompetenta käringar i toppen för våldsmonopolet. Denna maktcentralisering inom myndighetssfären är delvis en annan historia, men ändå inte. Dess skadeverkningar förstod jag när jag upptäckte att lokalpoliserna inte längre hade makt över mig och att jag därför inte hade något för att visa vederbörande inställsam artighet och respekt utan lika gärna kunde ge dem en utskällning för att ge utlopp för min frustration. Det kostade mig inget. Samma syndrom uppträder inom skolan. När lärarkåren inte längre får disciplinera eleverna förlorar de sin pondus vilket eleverna genast missbrukar genom att ringakta och förnedra lärarna. De centralt placerade makthavare som för sin egen betydelses skull reducerar lärares och närpolisers auktoritet är, tror jag, medborgarnas fiende nummer ett.)