Den som liksom jag studerar levantinsk arabiska kan inte undgå att höra Fairuz namn. Hon räknas som en av arabvärldens största sångerskor någonsin och kallas ofta ”Libanons själ”.

Fairuz föddes 1934 i Beirut som då var huvudstad i État du Grand Liban. Detta område blev den 3 augusti 1920 proklamerat som en egen stat under Frankrikes mandat.

I fyra hundra år, mellan år 1516 och 1918, hade Beirut styrts av turkarna.

På 1930-talet var mer än hälften av invånarna i området, som senare skulle bli den självständiga staten Libanon, fortfarande kristna.

Fairuz riktiga namn var Nouhad Haddad (نهاد حداد). Hon föddes i en kristen, maronitisk familj. Maroniterna erkänner sedan 1100-talet påven i Rom som sitt överhuvud.

Hon tog under 1950-talet artistnamnet Fairuz (فيروز) som betyder ”turkos”.

Fairuz fick en klassisk fransk utbildning i den katolska skolan École Patriarcale och fortsatte sedan sina studier i Conservatoire de Musique i Beirut (Libanesiska konservatoriet).

I Fairuz skolgång ingick att studera författare Victor Hugo och Alphonse de Lamartine och poeter som Charles Baudelaire och Paul Verlaine.

Det franska inflytandet, särskilt symbolismen, är tydligt i Fairuz musik och texter. Men också i hennes image. Hon uppträdde ofta i någon slags ”renässansdräkt”, som verkar vara som hämtad i någon av Paris salonger från 1890-talet.

Fairuz porträtteras ofta som en blek gestalt, till hälften beskuggad, med stora, sorgsna ögon. Hennes image tycks vara delvis inspirerad av Jeanne d’Arc. Många kritiker har nämnt hur hon, när hon står på scen, påminner en gotisk staty.

Hennes röst är en sorts upphöjd sopran.

Sångtexterna, varav flera skrevs av poeten Said Akli (1911–2014) och bröderna Rahbani (1923-1986 och 1925-2009), beskriver ofta dunkla och drömlika landskap.

Både Said Akl och bröderna Rahbani var djupt influerade av fransk poesi.

Och Fairuz själv har upprätthållit en mystisk slöja omkring sig. Hon ger sällan intervjuer och talar aldrig om sina åsikter. Hennes son Ziad Rahbani påstod dock in en intervju 2013 att modern var mycket förtjust i Hizbollahledaren Nasrallah.

När Fairuz utkom med sången ”Till Beirut” (لبيروت) år 1987, under pågående inbördeskrig, blev den en symbol för den sönderbombade staden, som under sin guldålder hade hyllats som le Paris du Moyen-Orient.

Fairuz hyllar en stad som blöder men fortfarande är vacker och värdig. Texten skrevs av Joseph Harb (1940–2014). Liksom Fairuz hade fått en klassisk fransk utbildning vid den katolska skolan Collège Antonin.

Beirut beskrivs som ett vin som utvunnits ur folkets själ (هي من روحِ الشعب خمرٌ), ett vin vars smak sedan förbittrats av rök och eld (صار طعمها طعم نارٍ و دخانِ).

I sången hörs ekon av Baudelairs dikt ”Le Cygne” (Svanen). Både uttrycker sorg över en stad i förvandling.

I Baudelairs dikt har Paris har blivit en kall, förändrad plats. En svan som gått vilse irrar i damm och ruiner, längtande efter vatten – en symbol för den poetiska själen i exil.

Fairuz tillägnar sig sång åt Beirut, ”en härlighet av aska” (مجدٌ من رمادٍ).

Lyssna på sången här (med engelsk översättning av texten).

Den vemodiga melodin i ”Till Beirut” är hämtad från den andra satsen i den spanske kompostören Joaquín Rodrigo verk Concierto de Aranjuez (1939).

Det är omöjligt att sammanfatta hennes livsverk (hon lever än) i en kort text som denna. Bland sångerna hittar man allt från 60-talspop, flamenco och klassiska arabiska toner.

Själv hör jag inte till Fairuz ivrigaste beundrare. Men hon är onekligen märkvärdig.