I dagarna går det en dokumentärfilm i Stockholm om den tyska kvinnan Leni Riefenstahl. Hon föddes 1902 och dog 2003, och blev således hela 101 år. Hon var dansare, skådespelerska, skidåkare, filmregissör och fotograf. Riefenstahl är mest känd för sina (propaganda) filmer som ”Viljans triumf” om de tyska nazistpartiets partidagar i Nürnberg 1934 där Hitler presenterade som en sorts Wagner-halvgud och filmen ”Olympia” om Berlinolympiaden 1936, där fick hon dåtidens absolut största budget för en dokumentärfilm. Men allra mest är hon känd/ökänd för sitt nära samarbete med Hitler och Göring och de andra höjdarna i nazistpartiet.

Efter andra världskriget satt Riefenstahl fyra år i franskt fångläger där hon anklagades för att ha använt fångar från koncentrationsläger vid sina filminspelningar, men efter en rättegång friades hon i brist på bevis. Under återstoden av sitt liv hävdade Riefenstahl att hon visserligen fascinerats av nazismen men att hon varit okunnig om de krigsförbrytelser som följde i dess spår. De allierade ansåg henne dock vara en ”medresenär”.

I dokumentärfilmen finns inslag där Riefenstahl i intervjuer av diverse manliga personer som alla gjorde sitt bästa för att provocera henne till att medge att hon visst hade kännedom om nazismen alla krigsförbrytelser. Ibland blev hon så ”förbannad” att hon hotade att avbryta intervjun, det riktig osade om intervjun. Men hon stod alltid på sig att hon intet anat. I filmen intervjuas även historiker som ifrågasätter hur någon kan närvara vid statsmiddagar med toppnazister utan att förstå den politik de stöder.

Hon rörde sig nästan uteslutande bland män och trodde att hon måste bete sig som en man. Det inkluderade hennes kärleksliv. För förutom att vara en begåvad och kreativ filmskapare var hon också en sexuell pionjär. Hon hade ett harem av snygga kameramän och skådespelare som hon hänsynslöst skulle ligga med och aldrig ringa tillbaka. För sina belackare var hon ”lika vacker som ett hakkors”. 1944 gifte hon sig med en SD-officer Peter Jacob, som hon senare skilde sig från. Leni hade därefter ett långt förhållande med en 42 år yngre man under en flera år.

Kanske det märkligaste av allt var att hon var judisk. Hon fuskade helt enkelt med sin Abstammungsnachweis, beviset på härkomst hon behövde för att arbeta i den tyska filmindustrin på 1930-talet, och hävdade att hennes mormor inte var en polsk jude utan en arisk protestant. Det var en mycket riskabel sak för henne att göra, men hon var inte utan mod. När Goebbels t ex krävde att hon skulle redigera bort alla svarta idrottare från hennes film Olympia, trotsade hon honom, inte minst för att Jesse Owens, som tog fyra guldmedaljer, var stjärnan i filmen.

Riefenstahl blev senare den första att fotografera rockstjärnan Mick Jagger och hans fru Bianca som ett par hållande varandras händer, då båda var beundrare av Riefenstahls arbete. Jagger ska ha berättat för Riefenstahl att han sett ”Viljans triumf” minst 15 gånger.

När hon var nära åttio år gammal ljög hon om sin ålder för att få dykcertifikat (av min ex-flickvän Johanna, som då var dykinstruktör i Mexiko, därav mitt intresse för Leni) och startade en karriär i undervattensfotografi. Hon vistades även mycket i Sudan och gjorde dokumentärfilmer om Nuba-stammen där.

Hennes förhållande till Hitler var komplicerat. Han respekterade henne som konstnär; rankade henne, faktiskt, tillsammans med sin favoritarkitekt, Albert Speer.

Riefenstahl är ryktbar i filmhistorien för att utveckla ny estetik i film, särskilt i relation till nakna kroppar. Medan propagandavärdet i hennes tidigare filmer stöter bort många, anses estetiken vara utomordentlig av många filmskapare. Hennes arbetssätt imponerade på kända skådespelare (Jodie Foster), fotografer (Andy Warhol) och regissörer (Francis Ford Coppola), som alla frågade henne om hennes fotografi- och redigeringsteknik.

Riefenstahls filmer anklagades ibland för ”fascistisk estetik”, men hennes film om olympiaden i Berlin 1936 var mycket uppfinningsrik, många av de tekniker hon var pionjär inom den används fortfarande i sportbevakning idag. Förutom att ha grävt diken bredvid längdhoppsgropen så att hennes kameror kunde följa aktionen på dockor, designade hon undervattenskameror för användning i simtävlingarna, för att ge ett perspektiv som inte ens gavs åt åskådarna på stadion.

Vid sidan av Orson Welles och Alfred Hitchcock anses Riefenstahl vara den mest tekniskt fulländade filmskaparen under sin tid och ”Viljan triumf ” anses fortfarande vara en av de mest fängslande filmerna från förkrigsfilmens tid.

Hon var ett proffs i dess positiva bemärkelse, men även en karriärist och medlöpare. Men hon levde för sitt yrke och vem skulle inte vilja göra det. Hon anses utan tvekan vara den största kvinnliga filmregissören på 1900-talet, nazist eller inte.