Själstvånget att skriva en text om dagen får till följd att jag måste tänka hela tiden för att hitta på något att skriva om. Detta ständiga tänkande skapar i bästa fall fördelen att hålla demensen stången, men kan lika gärna leda till att vansinnet kryper in i resonemanget även om skrivarvanan håller syntaxen i strama tyglar.

Sålunda vaknade jag mitt i natten och nedtecknade genast följande efter vad som kändes som verbalinspiration av Platon:

Har det väl gått så långt som till demokrati så är politikervälde oundvikligt och troligen är den fortsatta utvecklingen mot tyranni bara en fråga om resurser.

Jag har funderat mycket på vad han (Platon) kan ha menat. Jag tror han ville säga att demokrati, där det plötsligt uppträder, är ett välsignat men långtifrån allom givet tillstånd. Det krävs att stora grupper av människor gemensamt och samtidigt grips av en märkvärdig kombination av föreställningar, där en rad dygder såsom ansvarskänsla, elementär solidaritet, flit, läs- och skrivkunnighet, ett mått av generositet och ett antal andra lika ovanliga själsegenskaper ingår samt att dessa människor träffas på en öppen plats för att komma överens om hur deras nybildade samhälle ska styras och regleras samt att dessa beslut nedtecknas i en grundlag.

Detta är en osannolik höjdpunkt från vilken saker och ting svårligen kan göra annat än urarta. Sådana ädla människor väljer förr eller senare att hellre ägna sig åt produktionsmedlens utveckling, eftersom detta ger bättre ekonomisk utdelning, än åt att ansvara för det gemensamma samhällets dagliga administration. Denna syssla överlämnas i stället till professionella ombud som förr eller senare (men ganska fort) i enlighet med oligarkins järnlag (som jag skrivit om många gånger) kapar samhället som därmed förvandlas till ett politikervälde.

Enligt första delen av Platons nattliga budskap är denna samhällsutveckling oundviklig. Oligarkins järnlag är i sanning en järnlag även om man inte vet hur lång tid den tänker ta på sig för sin fullständiga manifestation och totala förverkligande. Ej heller vet man inte när politikerväldet ska framträda i den despotiska form som det kan anta när det väl etablerat kontroll över de samhälleliga maktinstrumenten – varmed jag menar laggivningen och skatteuppbörden och landets övriga styrning -utan att särskilt noga konsultera projektets huvudsakliga intressenter, det vill säga medborgarna, som därmed till politikerväldets förmån abdikerar och överlämnar rollen som projektets huvudsakliga intressenter. Att medborgaren till ombudet har överlämnat den politiska makt som enligt regelverket endast tillkommer medborgaren själv förstår han när han upptäcker att han inte ens vet vad ombudet heter och har för telefonnummer.

Demokratiernas utveckling har varken bekräftat eller förkastat Platons ursprungliga teori om att demokratin skulle förvandlas till tyranni. Hur han menade att den metamorfosen skulle gå till begriper jag egentligen inte annat än att han nog menade att människorna skulle missbruka den mänskliga frihet, som demokratin både förutsätter och skänker, genom att frigöra sig från alla de tyngande dygder som ger demokratin levnadskraft och således undergräva systemet.

I en bemärkelse har vi redan nått denna punkt och borde därför, enligt Platons synsätt, ha hamnat i tyranni. Men det har vi inte gjort. Män i svarta läderrockar kommer inte på natten för att i tysthet föra oss till sina tortyrkammare och fängelser och om man törs får man säga nästan vad som helst. Men samtidigt har politikerväldet tillräcklig kontroll på allting för att det, om det gick till väga med beslutsamhet och kraft, på några veckor med hjälp av olika ofullständigt implementerade lagar och EU-dekret, skulle kunna upphäva alla demokratiska friheter och därmed demokratins kärna. Men varför gör politikerväldet då inte allt detta som skulle förenkla dess liv och bekräfta dess maktställning?

Det första skälet är att politikerväldet inte är bemannat för den sortens mer storslagna och krävande uppgifter. För detta skulle det behövas folk av Göran Perssons och Kjell-Olof Feldts kaliber, således personer av gammalt socialdemokratiskt snitt, människor som skulle kunna se Donald Trump i ögonen utan att darra med blicken.

Det andra skälet är, som Platons nattliga mene tekel antydde, att det just är en fråga om resurser. Politikerväldet har ännu tillräckligt med pengar för att slippa några oroväckande protester och utmaningar som kunnat ge ledningen skäl att plocka fram de hårdhandskar som faktiskt ligger redo att brukas.

Men det behövs så lite för att skapa ett osäkert läge där det uppenbaras att demokratin sedan länge varit ett urgröpt skal. Den mest närliggande utlösande händelsen vore nog att USA stoppade sitt stöd till Ukraina och att EU (plus Storbritannien) under stor oro och förvirring som kompensation skulle försöka förvandla alla EU-länder till en motvillig ”koalition av villiga” som skulle skicka sina ungdomar till Ukraina att dö för rysk eld.