Robert Musil, som på trettiotalet skrev sitt livsverk Mannen utan egenskaper i tre eller ibland fyra delar (eller kanske långt fler eftersom han efterlämnade tusentals sidor opublicerad text), tillhör, enligt den litterära expertisen, tillsammans med sådana också näst intill oläsliga författare som Joyce och Proust, förra århundradets främsta skriftställare. Som riktiga författare ska göra dog han utfattig då ingen ville köpa hans alster.

Jag har genom åren haft mina duster med snart sagt alla dessa genier varvid bokhyllan ofta tagit hem segern i egenskap av mottagare av uttröttat genombläddrade storverk. Ibland ger jag dem en chans till revansch. Prousts På spaning klarade utmaningen med ribbdarr och då endast för att jag till slut lärt mig att man inte behöver låtsas njuta av en tjugosidig beskrivning av ett körsbärslövs utveckling utan kan nöja sig med att ögna igenom sidorna tills man återkommer till mustigare scener där Swann förför Odette. Jag tror att diktverket i övrigt mest passar sig för högintellektuella bokklubbar för damer som med förtjusning kan ägna timmar åt att kontemplera körsbärslöv.

I fallet Musil har jag segervittring ty jag är redan långt inne i det tredje och avslutande bandet. Då och då har jag flämtande av utmattning pausat läsningen för att vila ut i Harry Martinsons och Knut Hamsuns mer lättillgängliga texter för att sedan återiförd full rustning ta mig an Musils oändliga ordflöde. Vad sägs till exempel om detta godtyckligt utvalda stycke medvetandehöjande litteratur:

Det underliga är att fast vi har klätt över allt detta som man brädbekläder en misstänkt brunn, bränner ändå en eller annan överbliven droppe av detta kusliga mirakelvatten ett hål i alla våra ideal. Inget av dem stämmer riktigt, inget av dem gör oss lyckliga; de pekar alla på något som inte existerar – det har vi ju talat om tillräckligt idag. Vår kultur är ett tempel för detta som utan skydd skulle kallas en villfarelse, men på samma gång också dess förvaringsanstalt, och vi vet inte om det vi lider av är för mycket eller för litet.

Förstår du livets utmaningar bättre nu? Skulle inte tro det. Och ändå läser jag boken! Det beror på att Musil, som du ser, har en beundransvärd förmåga att svarva fraser som kanske skulle kunna tolkas men framför allt kan gripa läsaren med sin glittrande och ofta ironiska meningslöshet. Och så insmyger sig plötsligt på var tjugofemte sida, helt utan varningstecken eller andra förberedande markeringar, några rader begriplig och spännande text som sedan oförmärkt åter förvandlas till svammel. Så här uttalar författaren till exempel om hjälten Ulrich:

Ty som varje människa som vet bättre hade han redan otaliga gånger måst förarga sig över sina samtidas förmåga att hänföras, att gripas av en entusiasm som nästan alltid tar miste och därigenom ödelägger även det som likgiltigheten lämnar kvar.

Där talar Musil rakt till mitt hjärta ty även jag förvånas över den hänförelse som ständigt griper människorna över händelser och företeelser som strax ska visa sig överdrivna eller missuppfattade och därför strax glöms bort (efter det att några har blivit miljardärer på kuppen).

Jag ska nu ta en stor personlig risk genom att ge ett ännu inte avgjort exempel, nämligen den artificiella intelligensen, som hela världen hyllar som mänsklighetens frälsare (eller kanske förgörare), medan jag inte tycker att AI framstår som mer än en klon av Google som pimpats med friska investeringsmiljarder och gigabytes med beundrande tidningstext.

Till exempel har Dagens Nyheter ett tvåsidors upplägg där den artificiella intelligensens senaste landvinningar illustreras. Förr i tiden, såsom i GPT 3 och GPT 4, hade man en ”vanlig språkmodell”. Följande fråga ställdes till denna vanliga språkmodell: ”Julia har två systrar och en bror. Hur många systrar har hennes bror Martin?”. Den vanliga språkmodellen svarar: ”Martin har två systrar, samma antal som Julia”.

Den nya språkmodellen är, klargör tidningen, en ”resonerande språkmodell”. Den finns i ”o1 i Chat GPT samt i Deepseek R1”. Denna språkmodell får samma fråga om hur många systrar Martin har. Det stora nya är att den ”resonerande språkmodellen” nu efter många års forskning kan resonera sig fram till det rätta svaret, således att Martin har tre systrar.

Jag tror att Musils hjälte Ulrich skulle känna igen sig.