Vad är det för mening med demokratin när den ändå bara leder till att nationens – och därmed mitt i min egenskap av medborgare och skattebetalare, det vill säga systemfinansiär – öde lämnas i händerna på ett gäng ombud, politikerna alltså, som inte verkar begripa att de ska tjäna mig, uppdragsgivaren, utan tänker mest på sig själva? Det var inte så här det var tänkt, alltså att den demokrati som svenska folket, i huvudsak representerat av socialdemokraterna och liberalerna, så hett efterlängtat, skulle urarta till ett politikervälde.

Med din tillåtelse vill jag gärna framför några observationer avseende vår samhällsform (eller kanske till och med upptäckter) som förefaller mig relevanta men otillräckligt uppmärksammade.

Den första observationen är att vi bör lära av Platon att samhällsformerna eller statsskicken, till exempel demokratin, inte är fasta konstruktioner och rättesnören, ungefär som den gamla arkivmetern i Paris, utan dynamiska, levande väsen under ständig förändring. Och fort går det. Det inser alla som läser Sveriges regeringsform, alltså den instruktionsbok för driften av Sverige som det vid det laget tämligen nymornade politikerväldets skarpaste och mest framåtblickande hjärnor formulerade för bara drygt femtio år sedan.

Det är inte mycket av det idégodset som håller några evärdliga kvaliteter. Vem skulle idag – när folk straffritt blåser Försäkringskassan på miljardtals kronor i assistansersättning enligt LSS – göra uppbyggnaden av ett generöst bidrags- och välfärdssystem till politikernas främsta uppgift? Vem skulle i sin ovilja att riskera att domare blev sturska och satte sig upp mot politikerväldet underlåta att inrätta en författningsdomstol? Vem skulle bygga ett maktsystem som säkerställer att partiernas riksdagsledamöter inte törs mopsa sig mot sina egna toppfigurer? Vem skulle göra politikerna ekonomiskt oberoende av sina väljare genom att via staten garantera deras inkomster? (Det står visserligen inte i grundlagen, men väl i andra lagar som fastställdes ungefär samtidigt.)

Den andra observationen är att det politikervälde som gradvis format sig och nu har så mycket makt, räknat i budgetpengar och regleringsförmåga, och så obetydliga socialt balanserande krafter i det civila samhället att det måste räknas som en egen statsform som i grunden skiljer sig från den demokrati vårt folk stred för vid förra sekelskiftet. Begreppet demokrati har därmed förvanskats. I stället för att betyda folkstyre har det blivit politikerväldets skrytsamma beteckning på sig själv (ungefär som när samma intressenter döper om staten till ”samhället” och när landstinget upphöjer sig till ”regionen” vilket i båda fallen påminner om när gamla tiders kungar förklarade sig vara tillsatta av Gud enligt principen om de lånta fjädrarna).

Den tredje observationen är att vi över huvud taget knappt resonerar kring dessa snabba och omvälvande förändringar. Detta beror naturligtvis på att makten, det vill säga politikerväldet, vars namn icke kan uttalas, inte vill att det ska pratas om det rådande statsskicket. Det är inget konstigt med detta eftersom alla maktordningar i historien har sina tabun som väluppfostrade människor, som vill hålla sig väl med makten, inte gärna talar om. Detta leder emellertid, vad jag kan förstå, till intellektuell stagnation vilket är ett fint sätt att säga dumhet. Närmare bestämt är detta den sortens inlärda dumhet som infiltrerar många av nationens mest inflytelserika hjärnor och på så vis hämmar folks tänkande och nationens förkovran.

Den fjärde och sammanfattande observationen är att allt detta är självförvållat fast vi helst skyller det på något annat. Till exempel har jag själv en tendens att utpeka påstådda historiska järnlagar från Platons tid och framåt.