När jag förstrött bläddrar bland mina gamla krönikor upptäcker jag för det mesta att de lika gärna kunde ha skrivits idag. Exempelvis är följande text – som fortfarande är högaktuell eftersom vi fortfarande inte vet vad vi ska ha universiteten till, något som dagens bråk mellan Trump och Harvard delvis kommer att tvinga domstolarna att bestämma (håll med om att detta är en underlig ordning!) – mer än tio år gammal. Det är tyvärr inget tecken på att mina funderingar är särskilt framsynta, utan i stället på att det inte händer så mycket i Sverige. Vi lever i en trög och konventionell kultur som drömmer sig tillbaka till rekordårens framgångar utan att ens fundera på hur vi skulle kunna rycka upp oss.

Tillsammans med några andra personer har jag just avslutat ett tankearbete om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår) som inom kort kommer att presenteras i bokform. I samband med detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Den moderna och ganska nya uppfattningen, inte bara i Sverige utan i praktiskt taget hela västvärlden, är att kunskap är en avgörande produktionsfaktor. Länder som har mycket kunskap (vad det egentligen betyder är oklart, men det lämnar jag därhän) går det bra för, länder som brister i kunskap hamnar på efterkälken. Kunskap är den akademiska världens produkt. Universiteten utvecklar och förmedlar kunskap. Därför har de flesta länder satsat rejält på högre utbildning; i Sverige har den andel av en årskull som bedriver akademiska studier ökat från ungefär fem till över 50 procent sedan 1960-talet.

Jag är inte säker på att den här expansionen är värd pengarna även om ett land självfallet behöver ett antal personer med goda kunskaper i ämnen där universiteten bedriver forskning och utbildning, till exempel medicinare, arkeologer, ingenjörer, revisorer, tandläkare, konstvetenskapare och så vidare.

Tidigare ansågs universitetens främsta roll, vid sidan av forskning och kunskapsvård, vara att förbereda framtidens eliter för deras betydelsefulla arbeten. Till studierna hörde inte minst inhämtandet och utvecklingen av gemensamma nätverk och en gemensam kultur (inklusive snapsvisor).

Den liberale filosofen John Stuart Mill gick så långt att han ansåg det där med kultur vara det viktiga och avgörande. Han sa så här till studenterna vid University of St Andrews år 1867: ”[Universitetens] uppgift är inte att skapa skickliga jurister, läkare eller ingenjörer, utan att skapa kompetenta och kultiverade mänskliga varelser” (Essays on Equality, Law and Education).

Med kompetenta menade han nog inte att studenterna skulle kunna exempelvis matematiska formler, utan att de besatt de sociala förmågor – uppfinningsrikedom, driftighet, ledarskap, mod och gott uppförande och så vidare – som det viktorianska England satte högt.

Universiteten var helt enkelt till för att skola in framtidens ledare i elitkulturen. Genom att kräva akademisk examen kunde en arbetsgivare säkerställa att nyanställda hade de nödvändiga grundläggande färdigheterna, att de kunde stava och formulera en text, att de kunde resonera, att de kunde uppföra sig i sällskap, att de visste hur man klär sig, att de kände eller kände till varandra och hade gemensamma referenser med de övriga personer i ledande ställning de skulle träffa på genom livet, att de kanske rentav behärskade ett främmande språk (och, som sagt, att de kunde sjunga samma snapsvisor). Sedan spelade det inte så stor roll om de studerat latin, historia, ekonomi eller konstvetenskap.

Det behovet finns naturligtvis fortfarande. Även vårt samhälle behöver en elit som på något vis måste rekryteras. Men när mer än hälften av en årskull har akademisk examen är själva examen inget tillförlitligt urvalsverktyg. Och mycket riktigt använder attraktiva arbetsgivare, som kan välja och vraka bland villiga arbetssökande, mycket mer avancerade tester och andra urvalsmetoder än att gå efter det akademiska betyget.

Till råga på allt säger det akademiska betyget ingenting eftersom varje lärosäte i Sverige själv bestämmer sin betygsskala och vad de olika betygsstegen ska betyda; någon jämförbarhet existerar inte.

Universiteten har alltså förlorat den roll som tidigare ansågs vara deras huvuduppgift. Vad ska vi då ha dem till? Visst behöver nationen ett antal läkare, ingenjörer och allehanda forskare, men jag undrar om det uppgivna syftet med utbildningen – att med kunskaper skapa en bättre framtid för Sverige – är trovärdigt. Kommer Sverige verkligen att blomstra för att staten med lock och pock förmått snart sagt alla att skaffa sig en akademisk examen som studenten kan få utan att egentligen engagera sig och där man inte ens vet vad betygen betyder?