Den brittiska groomingskandalen pågick i åratal, på grund av ett paniskt skräckslaget etablissemang som inte ville ta tag i att invandrade strukturer skapat en parallell verklighet där unga flickor skadades. Men efter att skandalen började uppmärksammas på sociala medier är det inte längre någon hemlighet att ett pakistanskt nätverk groomade och våldtog unga flickor medan myndigheterna blundade.

Det är naturligtvis inte bra att detta synliggörs. Därför ger sig riddarna på SVT ut för att allt till rätta, i en dokumentärserie i tre åttaminutersavsnitt, ihärdigt ackompanjerade av en slinga enerverande synthmusik som programmakarna tycks uppfatta som spänningshöjande.

Redan halvvägs in i första avsnittet står det klart att groomingvåldtäkterna i sig inte är problemet. Nej, problemet är att det uppmärksammas – och dessutom av fel personer. ”Frågan om de så kallade… pakistanska groominggängen…” blir ”ett politiskt slagträ.” förklarar reportern gravallvarligt.

Ungefär som om inte SVT själva gjort politiska slagträn av diverse frågor genom åren. Vi minns alla hur de kablade ut bilden på det drunknade kurdiska barnet i Medelhavet och hur de skrev om ”kompetensregn” under massinvandringen.

Men SVT får. De till och med bör, om de får säga det själva, för de har rätt värdegrund.

Allra värst är det förstås att Elon Musk uppmärksammar det hela. På kort tid skrev han ”100 inlägg på sociala medier” får vi veta och ifall reporterns tydliga stämma inte skulle räcka för att alla ska ta in detta fruktansvärda tilltag illustreras det även med en bild:

Bilden visas i flera sekunder medan reportern berättar att ”Musks intåg i den redan infekterade debatten rör upp starka känslor”. En kvinnlig Labourpolitiker – som naturligtvis är helt opolitisk och objektiv – får berätta närmare om hur hemskt det var när skandalen plötsligt briserade. Särskilt för de stackars utsatta flickorna. De vill ju bara glömma och gå vidare.

”Till Elon Musk vill jag säga att han skapar en atmosfär av splittring och misstro och segregation i våra etniska grupper”, säger hon allvarligt, med minen hos en kvinna som verkligen, verkligen har hjärtat på rätta stället.

Jomenvisst. Det är Elon Musik som skapar ”splittring och misstro och segregation”. Decenniers ansvarslös invandringspolitik, där etniska grupper tillåtits skapa parallellsamhällen och i skydd av dessa fått möjlighet att utnyttja försvarslösa flickor, framställs som fullkomligt oproblematisk.

Utan att hon är medveten om det avslöjar Labourpolitikern hur hennes eget parti (och, får man förmoda, även Keir Starmer under sin tid som åklagare) sett på övergreppen och förhållit sig till dem. Ju mindre uppmärksamhet desto bättre – allt för att folk ska hålla sig lugna och invaggas i tron att mångkultur är en tillgång.

Det finns oändligt många liknande yttranden och kommentarer i den här korta dokumentärserien, illustrerade med filmklipp på högljudda demonstranter, där vita män viftar med engelska flaggor – allt för att förstärka intrycket av att det hela egentligen bara handlar om högerextremism.

”… extreeemhögern är tidig med att göra frågan om de… så kallade… pakistanska groominggängen… till sin…” säger reportern. Så, fortsätter hon, ”vems sanning kan man egentligen lita på?”

Det blir vi snart varse.

Utrikesreportern Anna-Maja Persson går på möte med Reform UK och ställer modigt partiledaren Nigel Farage mot väggen:

”Mr Farage! I am from Swidish tivi. Can I ask you a question about the… grooming gangs?”

Det får hon förstås, och undrar varför han och hans parti vill se en nationell utredning. Nigel Farage förklarar det som i stort sett alla, utom en SVT-reporter, förstår – nämligen att man behöver gå till botten inte bara med brotten i sig utan också ta resa på hur de kunde mörkläggas under så många år.

Anna-Maja Persson är inte nöjd utan ställer samma fråga till en person som ger henne det svar hon vill ha, nämligen professor Alexis Jay. Professor Jay tycker absolut inte att det behövs någon ny utredning. Allt har redan stötts och blötts tillräckligt, eftersom hon själv utrett det hela under flera års tid.

Reportern förklarar att professor Jay har ansvarat för två av de största utredningar som gjorts om grooming och sexuella övergrepp. Hon ”glömmer” dock att berätta att ingen av utredningarna överhuvudtaget berörde framväxten av de pakistanska groominggängen och anledningen till hur dessa kunde fortsätta med sina illgärningar så många år.

Avslutningsvis slår professor Jay fast att det är väldigt ovanligt med sexuella övergrepp i minoritetsgrupper och reportern kan triumferande informera om att ”en överväldigande majoritet” av alla sexualbrott mot barn begås av vita män.

Eftersom även ”en överväldigande majoritet” av landets befolkning är vit betyder det förstås ingenting utan en procentuell jämförelse. Den jämförelsen får vi dock inte.

Det vi får med oss är det gamla vanliga budskapet från SVT: Folk som yttrar sig negativt om mångkulturen är rasister och endast vänstersinnade politiker bryr sig om människors mående på riktigt. Vita män är förövare och ”bruna män”, som de kallas i filmen, är offer för diskriminerande strukturer och social fattigdom, oavsett vilka brott de begår.

Vad SVT egentligen tror att de ska uppnå med den här dokumentären är svårt att avgöra. Det enda den lämnar efter sig är en trött suck och ett ännu tröttare konstaterande att SVT aldrig kan sköta sitt uppdrag och vara sakliga och objektiva.

Foto: Skärmdump SVT