När jag var barn tillbringade vi påsken hos min morfar och min moster i byn utanför Kristinehamn. Vi brukade åka dit på skärtorsdagskvällen, efter att pappa kommit hem från jobbet, eller tidigt på långfredagens morgon. Och vare sig det var en tidig påsk, med snöglôpp och kyla eller en sen påsk, med sol och värme, var det en av de bästa helgerna på året.

Det är lite svårt att beskriva vad det var som var så härligt med de där påskhelgerna. Nuförtiden ska ju allt vara så märkvärdigt. Men på den tiden var det ganska enkelt och återhållsamt, även under storhelgerna. Påskbordet bestod av samma mat varje år – som julbordet minus grisfötter och julskinka. En stor karott med kokta ägg, ofta färgade med lökskal. Sill, köttbullar, Jansson och prinskorv. En fluffig omelett med svampstuvning. Och stuvade ägg förstås.

Stuvade ägg görs på hårdkokta ägg, som mosas och täcks med en tjock stuvning smaksatt med salt, peppar och senap. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det är vansinnigt gott. Ibland serverade mamma stuvade ägg som ensamrätt och då brukade hon toppa härligheten med bräckt skinka, knaperstekt fläsk eller bacon. Men till påskbordet brukade hon nöja sig med att klippa lite kryddgrönt över.

Genom livet har jag hittills bara träffat en enda person som minns den här rätten från sin barndom, en man som är gift med en av mina väninnor. Men jag har introducerat den till en och annan, bland annat till min son som älskar den och lagar den varje påsk, och en gammal ungdomskompis som var en riktig matmamma (och som dog alldeles för tidigt, bara 61 år gammal).

Hon blev så förtjust i stuvade ägg att hon att hon började göra två varianter till sitt påskbord. Den ena smaksatte hon på klassiskt vis med senap, den andra med kaviar. Jag har ännu inte testat det men jag gissar att det smakar alldeles förträffligt. Ägg och kaviar är en härlig kombination.

Jag har ingen aning om varifrån receptet kom från början. Vad jag dock vet är att min mormor fick det av sin syster som emigrerade till Chicago på 20-talet. Hon och hennes make öppnade hotell där och brukade servera just denna rätt till den varma frukosten. Den gick åt som smör.

Här kan det vara på sin plats att tillägga att gammelmoster Mari och hennes make var två verkliga arbetsmyror. I breven hem skrev hon ibland att var så trött på kvällarna när hon satt på sängkanten att hon knappt orkade lägga sig. Utvandrarna fick jobba hårt för att göra sig ett liv ”over there”.

På påskaftons kväll var det tradition att smälla av fyrverkerier. Inget överdåd där heller, några raketer och bengaliska eldar och så något som kallades solar och som vi spikade fast på ett träd. När man sen tände dem så snurrade de samtidigt som de lyste och sprakade i vad som – för det lilla barn som var jag – kändes som en evighet. Förmodligen tog det slut på några sekunder, som fyrverkeripjäser ju alltid gör.

På påskdagen kom släkten och påskbordet dukades fram på nytt. Därefter serverades kaffe och påskmarill – en mjuk kaka med katrinplommonkompott och maräng. Det var mammas egen skapelse, som hon experimenterade fram en gång som ung när familjen var sugen på något gott till kaffet och det började bli tomt i brödburken. Namnet hittade min ena morbror på och det har satt sig. Och ja, jag bakar den fortfarande, om än inte varje påsk.

Glad påsk!

Foto: Ägg, naturligt färgade med lökskal