Vi i västerlandet, om jag får ansluta mig själv, som inte gjort mycket för att förtjäna en plats i detta månghundraåriga och ärofyllda sällskap, är mycket bra på att tänka ut och framställa nyttiga saker, till exempel bensinmotorer, vattentoaletter och penicillin. Ingen annan kultur än den västerländska har kommit i närheten av sådana framgångar som dessutom, som lök på laxen, tillfallit praktiskt taget alla människor att avnjuta. Ett underverk, helt enkelt. Om du inte tycker att det är ett underverk, och därtill det största tänkbara, så får du gärna tala om vilket mirakel som smäller högre.

Om det eventuellt finns något fenomen som är ännu märkvärdigare så kan det vara att västerlandet inte bryr sig så mycket om att försöka kartlägga de egna framgångarnas orsaker. Man hade ju kunnat tro att inget spörsmål vore viktigare att skärskåda och begripa än just det faktum att vi fått uppleva minst tvåhundra års lyckosam medvind. Att förstå detta måste vara extra betydelsefullt i vår tid när medvinden tycks vändas i motvind och vi inte begriper ens det mest elementära om oss själva såsom varför konsumtionen av psykofarmaka skjuter i höjden.

Min observation är kort sagt att vårt samhälle är huvudlöst i bemärkelsen att det inte ägnar mer ansträngning att försöka förstå sina triumfer så att de kan upprätthållas och förnyas. (För mig, som gammal biståndsarbetare, framstår vår brist på insikt här som extra anmärkningsvärd eftersom hela idén med att vi västerlänningar ska hjälpa andra, mindre framgångsrika länder är att vi vet något som de inte vet och att vi kan lära dem hur det går till. Om du visste hur många gånger i min u-hjälparkarriär jag tackat ödet för att ingen av biståndsmottagarna någonsin bett mig skippa struntpratet om solidaritet med mera och i stället krävt att jag gett dem koden och berättat hemligheten om hur man gör development!)

Jo, det finns faktiskt en nischad social diskurs om hur man förbättrar samhället. Den diskursen handlar om hur en underavdelning av samhället, nämligen utanförskapsområden med tillhörande eller jämförbar befolkning, ska förvandlas till medelklassiga villaförorter. Min utökade observation är alltså att vi inte pratar om hur hela samhällen kan utvecklas men ägnar en hel del uppmärksamhet åt hur de delar som har de sämsta förutsättningarna att lyckas faktiskt ska bibringas sådana förutsättningar.

Om du vill veta hur detta projekt, alltså att utveckla det minst utvecklingsbara, faktiskt går till är det bara att söka på internet, denna gratistjänst som USA ställer till vårt förfogande. Så här står det till exempel:

Utanförskapsområden i Stockholm kan möta utmaningar som hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, socioekonomisk ojämlikhet och brist på tillgång till viktig samhällsservice. Insatser görs för att främja inkludering och förbättra livsvillkoren i dessa områden.

Om man begär närmare upplysningar om hur allt det där ska gå till så upptäcker man, törs jag slå vad om, att det i sista hand är en fråga dels om bidrag till människor som kallas utsatta, vilket betyder att de anses förtjäna att åtminstone delvis leva av skattebetalarnas pengar, dels om lön till systemadministratörer i olika förvaltningar med social inriktning som helt lever av skattebetalarnas pengar.

Om jag lyckas hålla ordning på mina egna tankegångar så betyder detta att de enda i vårt land som talar om hur människor ska utvecklas är de som garanteras en långsiktig försörjning av att de misslyckas i sin utvecklingsgärning och därför måste ges fortsatt förtroende i den naiva förhoppningen att de mot förmodan ska komma på en lösning som innebär att de gör sig själva onödiga och arbetslösa.

Summan av denna kardemumma är en teori som säger att de enda som resonerar om hur Sverige ska bli lika framgångsrikt som det var åren ungefär 1750 till 1950 är just de som inte har något intresse av att detta ska ske utan tvärtom har ett intresse av att det, för bevarandet av deras egen försörjning, inte ska ske.

I anslutning till detta resonemang har jag gjort en politisk innovation i syfte att hjälpa den svenska regeringen att avhjälpa den dekadans och utvecklingssvacka där landet hamnat. Jag menar att regeringen borde begripa att de som styr den relevanta diskursen på området, det vill säga de som avhörs i den allmänna debatten, i radio, televisionen, i skolorna, i tidningarna med mera, helt enkelt är fel folk att lyssna på. Därför borde regeringen utlysa ett nationellt rådslag om hur utveckling går till och lära av detta.

Prata med nästan vilken slumpvis utvald medborgare och be dem förklara hur de tror att den svenska kapitalismen utvecklats. De kommer att söka i sina sinnen och minnas sina flitiga och skötsamma morföräldrar. Ingen, jag lovar, kommer att rekommendera nya bidrag och fler socialarbetare. Tänk sig sedan att hela landet sjuder av människor, på bussen, i kön på ICA, som resonerar med varandra och säger sitt hjärtas mening om hur landet ska hamna på rätt väg.

Men hela denna lösning, som med säkerhet skulle fungera om den tillämpades med kraft, förutsätter naturligtvis att den nationella ledningen törs lyssna på folkets mening.

Bilden visar Engelbrekt Engelbrektsson, en svensk fjortonhundratalsledare som, tyvärr utan framgång, försökte mobilisera Sveriges vid den tiden embryonala företagarskikt.