En vanlig människa som försöker sätta sig in i president Trumps resonemang avseende nya och förhöjda tullar på varuimporten till USA grips lätt av förtvivlad svindel över att inte förstå hur det är tänkt. Resonemangen stämmer inte. Det gör att vi som är uppfostrade i en värld där överheten för det mesta åtminstone låtsas komma med hållbara förklaringar får ångest över att vi inte förstår.

Den vanligaste reaktionen är att vi frågar en kompis om han begriper något. När det visar sig att han inte heller fattar – eller att han framför någon teori som vi gemensamt snabbt avfärdar – så drar vi en suck och bestämmer att det måste finnas experter som begriper. Ingen kan ju kräva att vi som inte är experter ska förstå hela världsekonomin.

Igår diskuterade jag med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. Hon hade som vanligt ett annat perspektiv vilket jag som vanligt tillskriver skillnaderna i våra respektive kulturer.

Jag har vuxit upp i en kultur där man räknar med att det ska finnas ett begripligt svar på alla frågor eller att det åtminstone finns en forskargrupp eller statlig utredning som funderar på saken och inom kort förväntas presentera sina rön. Därmed, säger vi oss, är lagen om alltings begriplighet, åtminstone i princip, återställd. Kyrkan står där den ska vara, nämligen mitt i byn.

Så lyckligt är det emellertid inte den här gången. Trumps tullar bryter mot denna det välorganiserade landets filosofiska fundamentallag. Experterna visar sig begripa lika litet som jag och min tillfrågade kompis. Det är mycket svårt att med jämnmod hantera en sådan situation. Jag har iakttagit två desperata reaktioner.

Den ena desperata reaktionen växer ur motsägelsen mellan å ena sidan trosföreställningen att det rent objektivt måste finnas ett klargörande svar och å den andra den hela tiden uppenbarade och pinsamma tomheten i det kollektiva medvetandet, kort sagt att ingen vet något. Reaktionen hos en del individer blir då att skuldbelägga sig själva enligt principen att även den siste soldaten måste offra sig när resten av armén ligger utslagen och hjälplös.

Den andra desperata reaktionen är att hänge sig åt det ockulta. Om alla begripliga förklaringar förintas inför Trumps tullar så får man tillgripa obegripliga förklaringar. Det är egentligen varken ovanligt eller ens skändligt. Se bara på hur religionen brukats för att ge människan verktyg att förhålla sig till allt som förnuftet inte mäktar med. Äntligen har du begripit något, sa portugisiskalärarinnan. Det är på det viset som konspirationsteorier uppstår. När något inte kan förstås hittar man på berättelser om hur någon grupp man hatar, till exempel judar, globalister eller socialister, träffas någonstans i Schweiz – så var det med judarna enligt Sions vises protokoll och så är det med globalisterna i World Economic Forum i Davos; kan det vara en tillfällighet? – för att göra upp en i allmänhet djävulsk plan för att överta herraväldet i världen. I det perspektivet framstår även de bäst utarbetade, storslagna och totalt orealistiska konspirationsteorier som bekräftelser på att halva hjärnan är bortkopplad.

Portugisiskalärarinnan har å andra sidan vuxit upp i en kultur som i många avseenden var förvånansvärt lik min egen – hon kan berätta skolminnen som får mig att tro att vi hade gått i parallellklasser med samma guldstjärnor och stränga fröknar – men samtidigt helt annorlunda i bemärkelsen att hennes uppväxtkultur inte väntade sig att samhället skulle vara inrättat efter någon stabil och fattbar ordning. Allt var möjligt och ingenting lättfattligt eftersom vad som helst hade kunnat hända annat än det som faktiskt inträffade. På det sättet, fast det hade jag inte vågat säga eftersom det skulle ha väckt ont blod, så är hennes förväntningar på världen mer kompatibla med Trumps läggning än vad mitt mer fyrkantigt byråkratiska kynne kan förmå sig till. Hennes förväntningar och mitt kynne är olika ungefär som samban och den svenska folkdansen.