I frågan om Trumps tullar, men även i andra samhälleligt betydelsefulla ärenden som väcker lidelser, har jag märkt hur mycket starkare känslorna är än förnuftet. Pathos förintar logos. När det emotionella engagemanget passerat en viss punkt verkar debattörerna inte längre bry sig om att ens försöka förklara vad de menar.

Det gäller även Trump själv. Han vill sätta tullen på praktiskt taget all import till USA till 37 procent och påstår sig därmed förverkliga en storartad princip enligt vilken USA ska ha samma tullsats på import från landet X som landet X har satt på sin import från USA. Det låter rättvist. Men sedan visar Trump upp en tabell enligt vilken detta inte alls är fallet De amerikanska tullarna på varor från X är i själva verket mycket högre än de omvända.

Man hade kunnat förvänta sig att de mest upprörda tulldebattörerna, framför allt bland européer som sedan länge varit avundsjukt illvilliga mot USA, skulle ha frågat Trump hur han räknat för att komma fram till sitt resultat. Men det har de inte gjort utan i stället hängett sig åt sitt raseri. Eller också hade de kunnat räkna själva och ställt ett amerikanskt räknesätt mot ett europeiskt för allas objektiva bedömning. Men detta har inte heller inträffat trots att det finns hur många ekonomer som helst på båda sidor om Atlanten. (Jag misstänker att ekonomerna inte vet hur man gör. Som bevis och åskådningsexempel erbjuder jag mig själv, som har fyra betyg i nationalekonomi men skulle känna mig helt tappad bakom en vagn om jag fick uppgiften att räkna fram rätt svar.)

En komplikation för uppretade opinionsbildare är att länder ibland inte nöjer sig med att försvåra importen av vissa produkter utan helt enkelt förbjuder införseln genom att införa så kallade icke-tariffära handelshinder såsom när ett europeiskt land bannlyser import av amerikanska genmodifierade produkter, till exempel majskorn och sojabönor. Att stoppa sådant är en hel myndighetsbransch som i Sverige sysselsätter exempelvis jordbruksverket, kemikalieinspektionen och livsmedelsverket. För svensk del är även ett stort antal enheter inom EU-byråkratin inblandat. Bilden visar haggis, en skotsk maträtt tillverkad av fårmage, som ej får importeras till USA (som om det inte skulle ha räckt att låta amerikanerna smaka på denna vedervärdiga rätt för att få slut på all införsel). Antalet icke-tariffära handelshinder är betydligt. Google ger miljontals träffar.

Hur ska en ekonom uttrycka ett importförbud i termer av tullsatser (som ju inte finns eftersom förbudet gör hela jobbet att begränsa importen)? En sådan översättning är som att skriva en roman med siffror. Har Trump höftat till ett numeriskt värde på de icke-tariffära handelshindren för att komma fram till sina sammanlagda 37 procent?

Men det mest anmärkningsvärda av allt när det gäller Trumps budskap på ”Liberation Day”, alltså den dag för någon vecka sedan när 37-procentsprincipen lanserades, är att världen gripits av sådan panik. Jag har lite på måfå i olika länder sökt efter uttalanden från framstående personer, till exempel ekonomiprofessorer. De har nästan utan undantag varit häpna till vettskrämda. ”Det här är slutet på världen som vi lärt känna den”, sa en tidningsintervjuad professor i São Paulo. Men hur kan förnuftiga och erfarna människor bli så skräckslagna för att en självutnämnd mästare i förhandling gör just det som han är så stolt över, nämligen förhandlar. Han börjar med ett skambud och väntar sig inte annat än ett motbud. Han väntar sig inte att se motparten dåna av panik.

Men några länder fattade galoppen. Redan efter några dagar inställde sig Indien vid förhandlingsbordet. Dagsnoteringen, åtta dagar efter Befrielsedagen, är att sjuttio länder tagit kölapp. EU och Kina sätter klackarna i backen och föredrar krig vilket kan ha sina geopolitiska orsaker när det gäller Kina men enbart verkar motsträvigt och sturskt i fråga om EU.