Jag tror att Sverige är ett trögrörligare land än de flesta andra. Efter det att George Floyd i maj 2020 i Minneapolis, stad i USA, dött av misstänkt polisvåld bestämde den allmänna meningen, inspirerad av den kritiska rasteorin, och politikerna i många politiska församlingar att polisens budget skulle skäras ned och pengarna i stället skulle användas av den kritiska rasteorins ledare för att dessa skulle göra sociala insatser (och köpa fler hus till sig själva). Detta implementerades lika kvickt som det beslutats. När polisens drog ned på sina insatser spred sig brottsligheten varefter den allmänna meningen och lokalpolitikerna vesslekvickt återställde status quo ante. Så var USA tillbaka på ruta ett efter stort och onödigt buller.

Sverige har ingen sådan ibland onödig energi. Vi har knappt någon energi alls. Det märker jag när jag läser mina upp till elva år gamla krönikor. Här följer en tioårig text om den svenska skolan som sedan dess stått och stampat på samma fläck oavsett vilka som sitter i regeringen:

Häromdagen åt jag lunch med en klok pedagog. Vi talade om skolan och om huruvida det över huvud taget är möjligt att reda upp situationen.

Vi enades om två saker (i varje fall enades jag om dem), nämligen 1) att politikernas normala verktyg, alltså lagar och budgetar, inte biter på ett problem som har med värderingar och attityder att göra (till exempel att föräldrarna abdikerat och lärarkåren tappat självförtroendet) samt 2) att lärarna faktiskt skulle kunna greja biffen om de på något vis kunde spotta upp sig.

Vi tittade på varandra och läste samma fråga i den andras blick, nämligen ”hur skulle det kunna gå till?”.

Jag vet, sa pedagogen efter en stund. Så berättade hon om en friskolerektor i Stockholmstrakten som hon känner. Den här rektorn hade bestämt att eleverna inte fick ha mobiltelefoner på lektionerna eftersom det bara störde. Mobilerna fick lämnas i skolans förvar på morgonen och hämtas ut vid hemgång. Självklart hade det kommit ett gäng mammor och krävt att barnen skulle få ha sina telefoner på sig ”för annars kan jag ju inte ringa till Agnes”. Då hade den här rektorn, som var från Polen eller något annat auktoritärt östeuropeiskt land, sträckt på sig, spänt ögonen i mammorna och sagt att om det inte passade fanns det andra skolor. Så var det klart med den saken.

Bert Stålhammar, före detta pedagogikprofessor [men numera tyvärr avliden], berättade en motsvarande historia från en Örebroskola. En somalisk pappa hade förklarat att hans son inte kunde gå i en klass där det fanns flickor. I så fall, sa rektor, föreslår jag att ni väljer en annan skola. Så var det klart med den saken.

Det är egentligen inte svårare än så. Det finns bra skolor där disciplin råder och studieresultaten är goda, vilket visar att det faktiskt går att göra bra undervisning och att det är förhållandena och kulturen på den enskilda skolan som fäller avgörandet, i sista hand rektor förstås.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sverige skulle behöva en väckelse inom lärarkåren, en rörelse med syftet att återskapa professionens stolthet och värdighet.

Än så länge har jag inte märkt att Sverige ens börjat försöka lösa problemen.

Varje dag som det snackas om att lärare inte har rätt att be eleverna ta av sig mössan är en förlorad dag. Varje dag som facken ältar om mindre klasstorlekar är en förlorad dag. Varje dag som en utbildningsminister slänger nya miljoner över landets skolor är en förlorad dag.

Jag vet såklart inte allt som sker i svenska skolor, men jag kan inte se något tecken, i varje fall inte inom utbildningspolitiken, som inger hopp. Fler polska rektorer skulle möjligen kunna vara en bra idé. Polen kanske har en biståndsbudget för att hjälpa länder som inte klarar sig på egen hand.