Allt fler svenska badhus, särskilt i storstadsområden med många så kallade ”utsatta” områden, har infört könssegregation. Detta beskrivs, i tidningar som DN och liknande fyrbåkar för en tillrättalagd sanning, som något helt naturligt och de styrande i Stockholm hävdar att ”kvinnosim varken är nytt eller konstigt”.

Nej, nytt är det inte. Men nog är det konstigt, för att uttrycka det milt, att vi återinför en företeelse som grundade sig på ojämlikhet och som gick ur tiden för över 100 år sedan

En gång i tiden var det ovanligt att flickor och kvinnor fick lära sig simma. Nancy Edberg, som var född på 1830-talet, var ett av undantagen. Att kunna simma betraktades som något av ett manligt ideal som kvinnor inte behövde ha tillgång till.

Så småningom, på 1840-talet, började kvinnobadhusen dyka upp här och var. Nancy anställdes som simlärare på kvinnobadhuset i Stockholm och kom därmed att bli en pionjär för simkunnighet bland kvinnor. Men det tog lång tid innan det blev accepterat att kvinnor simmade offentligt, och innan de fick ställa upp i tävlingar.

När jag växte upp på 1960-talet var det ingen i min generation som hade hört talas om att kvinnor skulle ha egna badtider på badhuset. Det normala var att män och kvinnor – pojkar och flickor – badade samtidigt, gick i simskola tillsammans och så vidare. Men i svallvågorna av en stor invandring från länder där ojämlikheten mellan män och kvinnor är en del av kulturen ser vi alltså hur badhusen återgår till att segregera könen.

Jag vet att det finns de som reagerar på att badhuset är stängt för män några timmar varje vecka. Men det är faktiskt inte det som är problemet. Problemet är att badhusen, i de områden där könssegregationen normaliserats, resten av tiden är stängd för kvinnor. Det är ju det de separata kvinnotiderna handlar om. Att ge kvinnor som, på grund av sin kulturs patriarkala strukturer är förhindrade att visa sig i baddräkt för män utanför familjen, möjlighet att lära sig simma och förhålla sig till vatten.

Detta är det inga tidningar som skriver om. När de skriver om köns-separata tider på badhusen försöker de istället få det att framstå som om det här är något typiskt svenskt. Som om det alltid varit så här, liksom. Känns det igen från andra sammanhang?

Könssegregation på badhusen är ett steg tillbaka, en eftergift för kulturer som vägrar anpassa sig till moderna svenska sedvänjor. Jag tror att acceptansen för det här hade blivit bra mycket större om de ansvariga faktiskt sa som det var istället för att undvika elefanten i rummet.

”Invandringen har gjort att jämställdheten i Sverige tagit ett ovälkommet steg bakåt. Men eftersom vi vill att även kvinnor från den delen av världen där de betraktas som andra klassens medborgare, utan samma frihet som män, ska få lära sig simma och bli bekväma med vatten så ser vi till att låta dem få några timmars egen tid på badhuset varje vecka.”

Så borde de säga. Istället kommer de dragande med att det minsann inte är något ”nytt”.

Det optimala vore förstås att alla som kommit över gränsen skulle tvingas att per omgående anpassa sig till svenska normer. Men eftersom en socialdemokratisk, Palmemarinerad regering för fem decennier sedan bestämde att Sverige skulle vara mångkulturellt sitter vi här med skägget i brevlådan.

Det blir lite som att välja mellan pest och kolera. Låta de invandrade patriarkala strukturerna fortsätta diskriminera och förtrycka kvinnor som de behagar – eller, genom att anpassa vissa delar av vårt eget civilsamhälle till deras normer, ge dessa kvinnor en chans till personlig frihet.

Det är inte en helt lätt fråga.

En sak är i alla fall säker: könssegregation på badhusen har inte varit ”typiskt svenskt” på väldigt, väldigt länge.

Foto: Wikimedia commons