Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.

Min luttrade uppfattning innan DOGE-processen drog igång var att i kampen mellan byråkrater och förändringsbenägna styrelser i såväl privat som offentlig sektor så drog byråkraterna nästan alltid det längsta strået. Det är alltså inte så, påstår jag, som skolboken säger, nämligen att regeringen med hjälp av budgetar, regleringsbrev och lagstiftning har full styrkontroll. Skolboken tar nämligen inte upp den avsevärda makt som utövas av tjänstemännen. En politiker som inte är medveten om detta, ifall han av olyckliga omständigheter skulle utses till statsråd, har ett obehagligt uppvaknande framför sig (om han alltså inte gör precis som tjänstemännen vill, vilket förstås är den normala ordningen).

För alla som ville höra brukade jag dra den troligen sanna berättelsen om det så kallade Washington Monument-syndromet som illustration till byråkratiernas obändiga seghet och styrka. År 1969 hade USA:s nationalparksmyndighet fått ett sparkrav som myndigheten inte gillade. Myndigheten beslöt att slå tillbaka och letade efter en metod som skulle få politikerna att öppna penningkranarna igen. Nu råkade det vara så turligt för myndigheten att den ansvarade för Washingtonmonumentet, den jättelika obelisk som är en av den amerikanska huvudstadens främsta symboler. Den enda besparing myndigheten kunde komma på inom hela sitt fögderi var att periodvis stänga monumentet, vilket betydde släckt belysning och slut på besöksverksamheten. Washington blev en betydelsefull attraktion fattigare. Hur det hela slutade vet jag inte, men händelse var tillräckligt underhållande och signifikativ för att ge namn åt ett normalt tjänstemannabeteende.

Normalt, förresten? Normalt i USA, ja. I USA mycket mer än i Sverige är det ett erkänt faktum att politiker och tjänstemän inte alltid drar jämnt och att tjänstemännen faktiskt har effektiva maktmedel till sitt förfogande och att de ofta inte aktar för rov att bruka dem.

I Sverige talar vi inte gärna öppet om sådant. Åtminstone hör man sällan saken påtalas. Några tidningsartiklar om den sortens tjänstemannautpressning mot politiker kan jag inte minnas att jag läst i Sverige (dock att man kan höra förbittrade kommunalråd förbanna tredskande tjänstemän).

Jag kan tänka mig två förklaringar till att vi inte uppmärksammar tjänstemannamakten i Sverige. Den ena är att svenska tjänstemän, till skillnad från amerikanska, inte utövar sådan makt utan lojalt fogar sig i politikernas önskemål. Den andra är att tjänstemännen i Sverige har så fullständig makt att politikerna lyder dem och inte ens törs påtala tjänstemännens tricks.

Men nu handlar det alltså om det fullskaliga DOGE-experimentet vars uppgivna mål är att skära det den federala administrationen med uppemot två tredjedelar. Om Trump och Musk lyckas med hälften eller bara en tredjedel av detta, vilket jag knappt vågar hoppas på, är det en världssensation ty det kommer att förändra stämningar och attityder i hela världen. Bara tanken att myndigheter i så fall kan skäras ned lika självklart som de under årtiondena byggts upp är en revolutionerande föreställning med stark demokratisk inriktning eftersom det skulle representera en avgörande maktförflyttning från den skattefinansierade överheten till de skattebetalande medborgarna.

Vi har redan sett hur de offentliganställda – ”den djupa staten” – mobiliserar sina krafter för att tydliggöra sitt motstånd. De demonstrerar, de förklarar Musks åtgärder för olagliga och drar sina ärenden inför domstol, de engagerar sina stödtrupper inom media. Ännu pågår uppmarschen inför vad som kan bli ett avgörande slag i en fråga av långsiktig internationell betydelse.

Men det visar sig inte bara handla om att begränsa de federala apparaternas tillväxt för att de kostar mycket pengar och för att byråkratierna krånglar till livet för folk. Just nu pågår ett annat slags kamp där Trump hotar att skära ned de federala forskningsanslagen till världsledande universitet som Columbia och Princeton – inte för att det kostar för mycket, utan för att universiteten tillåtit antisemitiska studentdemonstrationer under de propalestinska aktionernas glansdagar. Plötsligt får kampen mot byråkratin en annan ideologisk laddning när det inte längre bara handlar om att spara pengar utan också att ställa upp för judarna.