I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.

Jag stötte då på den möjligen apokryfiska berättelsen om Charles H. Duell, som mellan 1898 och 1901, alltså under de stora uppfinningarnas jubelperiod, hade en framstående befattning vid det amerikanska patentverket. Om honom skrevs följande:

För omkring sextio år sedan kom en av de främsta granskarna vid Förenta Staternas patentverk [alltså Duell; PE:s anm.] till det mogna beslutet att patentavdelningens arbete snart måste komma till ett slut, eftersom det mänskliga sinnets uppfinningsförmåga nästan hade nått sin gräns, och det skulle inte längre finnas några möjligheter för nya uppfinningar. Så, som en klok man, avgick han och ägnade sig åt porträttmålning.

Min forskning som framtidsforskare ledde fram till uppfattningen att nästan alla tider ser på sig själva och sin egen framtid ungefär som Charles H. Duell gjorde. Allt stort och lovande är redan uppfunnet, klart och färdiginstallerat. Världen kommer inte att kunna bli bättre. Arbetslösheten och eländet kommer att gripa omkring sig.

Världen borde emellertid ha lärt sig att den sortens pessimistiska undergångsstämningar slår fel. Kapitalismens möjligheter har alltid lockat människorna till oanade ansträngningar som svingat upp släktet till nya triumferande framgångar. Men trots historiens vittnesbörd är varje enskild människas fantasi, min också, alltför skral för att kunna tro på historiens intyg och bevisning.

Därför tror jag att västerlandet håller på att ta kål på sig själv och därigenom även på resten av världen eftersom resten av världen alltid följer västvärlden, eller närmare bestämt USA, i spåren. Jag kan berätta ungefär hur det kommer att gå till.

Nationers och kulturers undergång, ty sådant inträffar trots kapitalismens självläkande krafter, beror ofta på att samhällenas respektive överheter skapar inflation genom att missbruka och undergräva valutan med hjälp av sedelpressarna eller genom att dränka sina länder i guld som hämtas med galeoner från Latinamerika. Bilden visar den internationella penningmängden – M2, vilket betyder rimligt likvida tillgångar – sedan 1960. Enligt kvantitetsteorin, som är en av nationalekonomins mest hållbara teser, finns ett hyggligt stabilt samband mellan de utestående kvantiteten pengar (om man tar hänsyn till sådana komplikationer som att en växande bruttonationalprodukt kräver mer betalningsmedel för att hållas i trim). Den enorma och – för dem som tror på kvantitetsteorin – skrämmande ökningen av penningmängden beror troligen på de senaste årens desperata insatser för att upprätthålla efterfrågan, och därmed hålla en hotande rejäl lågkonjunktur i schack, trots att produktionen dök under covidkrisen för att folk inte fick gå till jobbet. År 2022 kom sedan Bidens uppochnervänt benämnda Inflation Reduction Act och ökade den amerikanska penningmängden med ytterligare några BNP-procent. Och nu kommer nya stora rustningsutgifter för Europa.

För svensk del anar man ett begynnande sönderfall av det sedan 1990-talet framarbetade finanspolitiska ramverket, vars syfte är att säkerställa att finanspolitiken är ”långsiktigt hållbar och transparent”, eftersom regeringen inför sin planerade stora upplåning för diverse ändamål luckrar upp de budgetpolitiska målen, exempelvis genom att skrota överskottsmålet.

Bit för bit håller vi på att förvandla oss till ett u-land. Det typiska för u-länder är att de, trots att de känner sina problem, inte kan göra något åt dem.