Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:

”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”

Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.

Det rättfärdigar inte fängslandet av Joakim Medin. Men det förklarar det.

På samma sätt fanns det en förklaring till att Martin Schibbye och Johan Persson fängslades i Etiopien.

Under en reportageresa 2011 hade de tagit sig från Somalia in i provinsen Ogaden med Ogadens nationella befrielsefront, en separatiströrelse som strävar efter självständighet. De tog sig alltså in i Etiopien på olaglig väg. På grund av samröret med gerillan dömdes de dessutom för terrorbrott. Misstankarna förstärktes ytterligare av att de fotograferat sig med vapen i händerna – något som de efteråt har beskrivit som ”korkat”.

Hur lovvärt det än är att vilja rapportera om missförhållanden visar Schibbyes och Perssons agerande att gränsen mellan journalistik och aktivism är mycket luddig och att västerländska journalister ibland är mer än lovligt dumdristiga, om inte rentav lider av hybris.

Joakim Medin har gjort en rad så kallade ”riskfyllda reportageresor” runt om i världen, från Honduras till Syrien. Han har uttryckt stark kritik mot Turkiet och passar alltså på att besöka landet för att rapportera om protesterna mot Erdogan. Nu hävdar Turkiet alltså att han har kopplingar till PKK, att han ”kränkt” president Erdogan – och att han varit efterlyst i flera år.

Det är svårt att avgöra om Medin var medveten om riskerna när han satte sig på planet till Turkiet. Är han verkligen så aningslös i sin journalist/aktivistbubbla att han inte förstod vad som skulle kunna hända? Eller tycker han det är värt det? Varför, i så fall? För att han drivs av rättspatos – eller för att han själv vill stå i rampljuset?

Jag är kanske cynisk men jag gissar på det sistnämnda.

När man läser ETC:s redogörelse för vad som hänt Joakim Medin känns det lite… tja, märkligt. Alltsammans verkar så tillrättalagt, nästan planerat, med en underton av sensationalism i texten, där ”Dagens ETC” nämns i nästan varje stycke:

• Exakt klockan 12.02 skickar Joakim Medin ett meddelande till Dagens ETC:s chefredaktör: ”De plockar in mig på förhör nu.”

• Klockan 15 på fredagen får Dagens ETC och familj beskedet, då av turkiska jurister som sökt igenom fängelsesystemet: Joakim Medin har förts från flygplatsen till fängelset Maltepe, han är formellt gripen.

• På fredagens kväll börjar turkiska medier rapportera att Joakim Medin kommer anklagas för samröre med PKK och för att ha kränkt president Erdogan. ”Jag kan säga så mycket att det naturligtvis är falskt. Hundra procent falskt”, säger Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson till svenska och internationella medier.

Yrkesaktivism är en vällevnadssjukdom, som främst drabbar privilegierade människor som saknar äkta engagemang. De drar från demonstration till demonstration, reser från oroshärd till oroshärd, och ”lajvar” patos för att få bekräftelse, eller bara spänning. Hur blir världens alla aktivister, som faktiskt kämpar för något med risk för sina liv, hjälpta av det?

Foto: Skärmdump ETC, som nu öppnar ett antal tidigare låsta texter av den fängslade journalisten/aktivisten.