Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.

Låt mig börja med att ange vad jag själv anser vara ett demokratiskt och omdömesgillt sätt att resonera kring inskränkningar av yttrandefriheten. Det har jag lärt mig av praxis i ett av demokratins säkraste fästen, nämligen Storbritannien. Före andra världskriget bedrev Brittiska Fascistunionen helt öppet nazistisk propaganda på engelska gator och torg i enlighet med den demokratiska yttrandefrihetens grundidé.

Den tredje september 1939 förklarade Storbritannien krig mot Tyskland efter det att tyskarna två dagar tidigare hade anfallit Polen. Den brittiske fascistledaren Mosley var fortfarande fri att sprida sin hitleristiska propaganda.

Först den tionde juli 1940, samma dag som Hitler startade luftkriget om Storbritannien, förbjöds det engelska fascistpartiet. Vid det laget tyckte den engelska rättsstaten att yttrandefriheten gått för långt och blivit samhällsfarlig. Det tycker jag var en demokratisk och förnuftig bedömning. När yttrandefriheten blir samhällsfarlig kan den inskränkas.

I det perspektivet verkar Wikforss idéer om att överheten – ”vi” – måste förbättra, det vill säga kontrollera, informationsflödet till allmänheten närmast paranoiskt. Den här prinsessan tål inte mycket till ärt för att få nattsömnen störd. Har det på länge förekommit några utsagor i vårt land som skulle kunna anses så samhällsfarliga att en inskränkning av yttrandefriheten vore motiverad? Är ens fascister samhällsfarliga i ett lugnt och fredligt land?

Det kan dock vara värt besväret att försöka följa Wikforss tankegång om än kanske inte av annan anledning än att se om hennes snirkliga resonemang följer något slags logik. Först säger hon något klokt, nämligen att ”yttrandefriheten är demokratins grundbult” och att den ”måste värnas”. Men ”ju öppnare ett samhälle är”, fortsätter hon, det vill säga ju mer yttrandefrihet det finns, ”desto mer sårbart är det för demagogi, distraktion och spektakel”. Samhället kan då komma att präglas av ”ett häpnadsväckande hyckleri” som på något vis förvandlas till tyranni.

Därför kan man – vem ”man” är förklaras inte, sannolikt är det samma som ”vi” – enligt Wikforss behöva göra vissa inskränkningar i yttrandefriheten, exempelvis genom att förbjuda ”vissa typer av desinformation, till exempel lögner om ett valresultat”. Men risken är att desinformation som sprids av en sådan som Trump går ”blixtsnabbt” så att den börjar anställa skada innan man ens hunnit förbjuda den.

Ett annat och effektivare sätt att oskadliggöra den hotfulla och lögnaktiga desinformationen kan vara att stärka ”kunskapen hos folket”, till exempel genom att skärpa dess kritiska förmåga. Men det fungerar nog inte heller, säger hon, ty vad det kritiska tänkandet kan åstadkomma bestäms av kvaliteten på den information som når den kritiske tänkaren och i den frågan är Trump som sagt vassare än ”vi”.

Slutsatsen, som hon inte drar utan överlåter till den kritiske läsaren att själv formulera, måste vara att sådana som Trump inte ska få tala direkt till det lättledda folket eftersom sådana som Trump är snabbare än ”vi”. Det gäller att kontrollera informationsflödet till allmänheten innan det hunnit nå fram. En metod är att stödja lokaljournalistiken ”eftersom den står människor närmre”. Mer riktat presstöd, kort sagt. En annan metod är mer ekonomiskt stöd (vilket måste betyda större offentliga bidrag) till faktakontrollerande organisationer. ”Flaggning av opålitligt innehåll och faktakontroller skulle förbättra informationskvaliteten.”

Närmare bestämt menar Wikforss att ”vi” bör ägna oss åt ”moderering av innehåll på de digitala plattformarna” eftersom ”dessa bolag har en enorm makt över det offentliga samtalet”. Hon lugnar dem som kanske oroar sig för att det vore jobbigt att bygga upp en stor kontrollapparat med att svårigheterna inte ska överdrivas.

Förr i tiden, till exempel i det kommunistiska Östtyskland, fick censuren nöja sig med att ånga upp kuvert eller avlyssna telefoner för att på så sätt komma åt för staten hotfull information som redan avsänts. Wikforss drömmer om ett effektivare system som stoppar informationen innan den hunnit skickas iväg. Dessutom vill hon kontrollera all information, alltså även den som överheten ännu inte hunnit misstänka vara samhällsfarlig.

Man kan aldrig vara försiktig nog när det gäller att förhindra att folket får höra något olämpligt. Folket har ingen kraft att stå emot hycklare som exempelvis Trump eftersom dess förmåga till kritiskt tänkande är utslagen och förintad av fientlig desinformation och det därför behöver skydd mot främmande tankar.