Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.

Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.

Kapitalismen gick kort sagt som på räls och lovade kontinuerliga förbättringar utan gräns. Det är klart att folk trodde på det, särskilt som de fick bevis i form av höjda löner, egen bil och så småningom kilovis med spännande, asiatisk elektronik i varje familj plus årliga semestrar på Kanarieöarna.

Men det fanns skriande elände i världen och ofta dessutom nära inpå såsom psyksjuka, alkoholiserade och arbetslösa grannar. Lite överraskat upptäckte de alltmer välbeställda västerlänningarna att det var synd om grannarna och att dessa på något sätt borde kompenseras. Detta var en metamorfos, ty de smutsiga, berusade och fattiga grannarna hade funnits sedan länge, men hade tidigare inte väckt några sympatier, utan i stället avsmak. Om de hade tagit sig i kragen och slutat supa så skulle de inte behövt vakna i rännstenen. Många tog sig också i kragen och blandade bark i brödet när hungern blev för svår. För dessa var det en stolthet att inte gå till socialen och tigga pengar eftersom de därmed kunde räkna sig till det hedervärda samhällsskikt som inte låg det allmänna till last.

Många samhälleliga mekanismer består av självförstärkande kretslopp. Just här ligger ett som dominerat den allmänna meningen under en stor del av min levnad. Å ena sidan fanns en medelklass som ansåg sig tillräckligt välbeställd, i alla fall tillfälligt, och som just därför skämdes inför de försupna grannarna som de ville ge kompensation för att döva sin egen ångest. Å den andra fanns ett växande skikt bidragsberoende grannar som till sin förvåning upptäckt att det just på grund av de välbeställdas dåliga samvete över sina framgångar fanns en stark efterfrågan på offer och eländigt folk som kunde skänka hugsvalelse bara genom att låta bli att ta sig i kragen.

Dessa sociala mekanismer, som på det hela taget var oberoende av de inblandades röstningsbeteende i de allmänna valen, drevs av en inneboende logik. För att den betalande gruppen inte skulle ifrågasätta sin egen attityd – det vill säga en jäsande kombination av skam över sitt eget välstånd och den generösa godhet gentemot grannarna varmed de köpte sig gott samvete – gällde det att se till att offrens levnadsnivå fastställdes så att ett respektavstånd hölls till de betalande grupperna. Det finns ingen stor risk att ersättningen till offren blev alltför låg för att gruppen skulle sluta växa, ty i så fall kunde man alltid importera nya offer från andra världsdelar som vant sig att leva på ännu lägre ekonomisk levnadsnivå.

Detta sociala system utvecklades av krafter som inte har med politiken att göra utan i stället framkallas av medfödda mänskliga drifter, å ena sidan godheten och medlidandet som i sin tur växer i takt med känslan av välstånd, å den andra den darwinistiska driften att göra mer av sådant som visar sig förmånligt för överlevnaden.

Alla gör som de vill och blir lyckliga av det. Alla vill ha det så och röstar gång på gång för att systemet ska bevaras och vidareutvecklas. Men ändå rymmer systemet en inre motsägelse som icke kan betvingas. Motsägelsen är att systemet kostar pengar att driva och ju dyrare driften blir, desto svårare blir systemet att upprätthålla av rent ekonomiska orsaker. Här börjar en sluttande väg som lutar mot ett stup som inte kan undvikas just eftersom systemet är så uppskattat av alla och skänker så många fördelar åt alla, till exempel en känsla av godhet åt dem som betalar och mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter hos dem som definierats som offer.

Jag vågar påstå att detta med tiden allt skadligare system inte kan begränsas med gängse byråkratpolitiska administrativa metoder. Det är alltför innerligt omfamnat av alla oss inblandade för att med berått mot kunna modifieras.

Om detta system inte kan dompteras, vilket jag alltså misstänker, finns ingen annan utväg än sammanbrott när alla lånemöjligheter är uttömda. Vi vet hur sådana debacle artar sig även om vi aldrig sett något i västerlandet i modern tid. Men vi har sett det i andra en gång framgångsrika länder som specialiserat sig på att låta godheten härska. Jag tänker till exempel på Argentina under Juan och Eva Peron (bilden). Evita, en underbar ängel och en folkets beskyddarinna, sprätte välfärdspengar omkring sig som landet inte kunde finansiera när lånen från internationella biståndsorganisationer och amerikanska affärsbanker slutligen torkat in. I sådana lägen finns det inget annat att göra än att bedriva normal u-landspolitik, som är att ständigt försöka administrera och hjälpligt kontrollera den ena efter den andra av en kedja av ständigt uppdykande ekonomiska och sociala kriser utan att någonsin lösa dem på allvar. Det är i det perspektivet jag tror att man kan betrakta de numera permanenta kriserna såsom skolkrisen, utanförskapsområdeskrisen, brottslighetskrisen, infrastrukturkrisen och så vidare.

Men effektivare än ett antal tafatta försök till politisk krisadministration är det ekonomiska sammanbrottet och den skoningslösa, selektiva fattigdomen. Fattigdomen är sannolikt det bästa, kanske det enda, medlet att sätta stopp för ett missriktat och skenande anfall av felaktigt uppfattad godhet.