Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Men det är inte hela historien, för illvilliga och egennyttiga medmänniskor försöker ofta ersätta den karta som framträder genom sinnenas vittnesbörd med en annan karta som gynnar dessa egennyttigas egna intressen.

När folket i H. C. Andersens saga betraktade kejsaren som vandrade genom staden sa dem deras ögon att statsöverhuvudet var naket, men eftersom den förhärskande goda smaken lärde att deras observationer skulle förnekas så jamsade de med om att monarkens kläder var oöverträffat praktfulla.

Jag tror att det där är ett ganska vanligt tillstånd i det mänskliga samhället, alltså att det finns en påbjuden, ofta officiell, sanning som stämmer illa överens med vad folk kan iaktta i sin egen vardag. Vissa regimer såsom Stalins, Hitlers och Kim Jong-uns erbjuder övertydliga åskådningsexempel, men att H. C. Andersen kunde skriva sagan långt innan någon av dessa potentater var påtänkt är ett nog så talande indicium på fenomenets historiska alldaglighet.

Det är nog bara förljugenhetens grad som skiljer samhällena från varandra. Jag har en stark känsla av att det svenska samhället blivit alltmer förljuget under de senaste decennierna.

Ta mångkulturalismen. Här utsätts vi alla för någon sorts försök till hjärntvätt av innebörden att alla kulturer är lika mycket värda samtidigt som vi kan konstatera att folk från hela världen försöker fly till utvecklade och jämförelsevis välmående västkulturer.

Eller det här om att den storskaliga invandringen skulle vara lönsam för det mottagande samhället. Varför ska det i så fall vara nödvändigt att tvinga kommunerna att ta emot flyktingar?

Eller att det skulle hjälpa med mer pengar och mindre klasser att reda upp situationen i skolan. All forskning visar det som de flesta av oss själva fått uppleva, nämligen att bra lärare kan ha nästan hur stora klasser som helst med dåliga lärare gör ett dåligt jobb även med färre elever.

Eller att klimatskeptikerna – eller klimatförnekarna, som de brukar kallas i den statskontrollerade televisionen för att framkalla den ondskefulla bilden av nynazistiska förintelseförnekare – skulle gå i oljeindustrins ledband när ett stort antal av Sveriges mest insatta forskare tillhör skeptikernas krets.

Min känsla är kort sagt att klyftan stadigt vidgas mellan å ena sidan vad var och en kan se och uppleva och å den andra vad vi blir itutade.

Jag försöker studera hur folk reagerar på situationen. En stor grupp, som jag själv tillhör, menar att det mesta pratet om kejsarens vackra kläder bara är propaganda som man gör bäst i att försöka avslöja så gott man kan, kort sagt att agera barnet i sagan som ropar att kejsaren är naken.

En annan stor grupp, ofta yngre människor, verkar bara bli förvirrade. Hur ska man hantera en livssituation där de egna sinnesintrycken inte gäller? Där man inte kan ta sig själv på allvar eftersom man uppmanas att sätta sin lit till något annat än sina egna upplevelser?

Jag tycker inte att det är konstigt att folk utvecklar underliga idéer. En del grottar ned sig i alltmer konstlade och aggressiva teorier om identitetspolitik. En del flyr in i postmodernismen där de får förment vetenskapligt belägg för att det egentligen inte finns någon sanning. En del grips av hat mot västvärlden och dess kultur (vilket på något perverst vis är logiskt eftersom förvirringen brutit ut just i västvärlden).

Jag kan till och med begripa att en del av de förvirrade hjärnorna tar sin tillflykt till militant islam eftersom det där råder fullständig och självklar visshet om att det finns en oomkullrunkelig sanning i Koranen och att världen skulle bli bättre om den sanningen fick ersätta den stora västliga förvirringen. Att jihadister tycker sig överlägsna osäkra vimspellar i västlandet förvånar inte mig.

Vad gör vi åt detta? Inget annat än självklarheter.

Jag tar avstamp i två rader från Shakespeare:

Den varelse som ej sitt ursprung vördar

Får inget fäste i sig själv

Det handlar om självrespekt och självtillit. Om jag inte har tillit till mig själv kan jag inte ha tillit till andra. Tilliten är vårt svenska samhälles adelsmärke. Vår kultur bygger på tillit till nästan, ibland nästan överdriven tillit. För att jag ska respektera och ha tillit till nästan måste jag lita på att nästan och jag gemensamt respekterar gamla svenska värden, exempelvis ”avtal ska hållas”, ”ett handslag är ett handslag”, ”rättvisa” och ”lika villkor för alla”.

Jag sätter kyrkan mitt i byn. Den svenska kulturen är bra. Om det är den bästa i världen må vara en smaksak, men den kvalar i alla fall till finalen tillsammans med ett antal andra västerländska kulturer som varit lika gynnsamma för sina medborgare som den svenska.

Nu kommer det någon och påstår att det jag säger är chauvinistiskt, nationalromantiskt, fascistiskt och reaktionärt. Det är fel. Den svenska kulturen har bringat oss oändliga framgångar och vi borde vara oändligt tacksamma mot den kultur och det samhälle som givit oss sådana fördelar. Sverige var bra långt innan sverigedemokraterna upptäckte det. Vi är idioter om vi låter bli att gilla den svenska kulturen bara för att sverigedemokraterna gör det. Det är ungefär som att allianspartierna hellre låter bli att regera än får stöd av sverigedemokraterna.

Nästa steg i det mentala saneringsarbetet är att erkänna att det finns en sanning. På något abstrakt filosofiskt plan kan detta säkert diskuteras, men i den vardagsvärld där människor dväljs finns en sanning. Alla uppfattningar är inte lika mycket värda. Till exempel kan skolbarn inte kompensera bristande flit, kunskap och hårt arbete med kreativitet som en del tror. Kreativitet i all ära, men den flödar skönast där mycket sanning först gått in. Ostrukturerad kreativitet är för det mesta bara besvärlig och obehaglig för medmänniskorna. Så Thorild hade rätt när han kvad Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. (Fast jag måste erkänna att det tagit mig lång tid att inse detta.)

Sedan kan vi ta ytterligare ett befriande steg, vimmelkantiga av framåtanda och förvånade över våra snabba intellektuella landvinningar. Det är inte nog med att det finns en sanning utan dessutom så gäller den sanningen. Till exempel påverkas inte multiplikationstabellen av genusteorier. Man kan diskutera huruvida den brittiska kolonialismen var bra eller dålig för Indien, men man har inte rätt att avfärda frågan bara för att Storbritannien var en imperialistisk världsmakt (vilket det såklart var, något som det troligen fanns andra skäl till än att engelsmännen var onda och giriga även om också denna föreställning tål att undersökas).

När vi återupprättat Sverige och sanningen och erkänt den senares primat kan vi lufsa på i ullstrumporna och tillstå betydelsen av civilisation och gott uppförande. Till det goda uppförandet hör att vara lyhörd för omvärldens normer vad man än tycker om dem. I Sverige är det exempelvis god ton att inte vara påstridig och aggressiv. Då ska man vinnlägga sig om att inte vara påstridig och aggressiv i Sverige. (Även en del svenskar, till exempel jag själv, tidvis kan ha svårt med just detta.)

Ämnet är outtömligt och tål att resoneras hit och dit. Men för att vända den trista utveckling som Sverige nu genomgår så bör sådana resonemang inledas. Om jag bestämde skulle jag starta ett nationellt rådslag om de medborgerliga skyldigheter som varit inbyggda i den svenska mentaliteten. Vilka är de och vilka av dem är omistliga?

Jag önskar att politikerna kunde fatta detta självklara och enkla. Budgetar hit, budgetar dit, det är inte pengar och lagar det handlar om. I grunden handlar det om hur vi tänker, våra attityder och värderingar.

Det viktigaste ögonblicket är när vi sitter framför vår nästa, ser honom i ögonen och uppriktigt frågar honom hur han tänker och han är villig att anstränga sig för att förklara. Det kräver öppenhet och uppriktighet och tolerans från bådas sida. Det händer alldeles för sällan.