Människan, och framför allt det mänskliga samhället, är så komplicerade väsen att man inte kan säga något hållbart om dem annat än, vilket något engelskt sjuttonhundratalsgeni förklarade, att det enda säkra är döden och skatterna. I övrigt tvingas vi hålla oss till provisoriska föreställningar som, till följd av att de tilltalar mäktiga grupper, upphöjts till sanningar.

Vilka grupper som är tillräckligt mäktiga för att förvandla sina intressen till samhälleliga sanningar är liksom allt annat (förutom då alltså döden och skatterna) oklart och föremål för tolkningar. Min tolkning är att den främsta och därför dominerande maktgruppen fram till 1974 var kapitalisterna. Efter 1974 var det politikerna. Året 1974 var en vattendelare eftersom den nu gällande regeringsformen då publicerades.

Regeringsformer handlar om hur landet ska styras. De har i vår svenska historia traditionellt nyskrivits när nya dominerande maktgrupperingar trätt till och beslutat att deras egna favorituppfattningar, snarare än den föregående dominerande maktgrupperingens idéer, ska nedtecknas i samhällets mest sakrosankta urkund. År 1974 hade politikerväldet gradvis tillvällt sig så mycket makt att folk i allmänhet, även de detroniserade kapitalisterna, tyckte att politikerna blivit tillräckligt erfarna och eniga för att tillmätas rätten att författa en fundamentallag i sin egen anda. 1974 års regeringsform blev politikerväldets kröningsfest.

Den nya regeringsformens viktigaste idé var politikerväldets viktigaste idé. Den idén var välfärdsstaten. Om inte alla politiker varit överens om den idén hade de inte kunnat skriva en gemensam regeringsform och då hade politikerväldet inte kunnat etablera sig som dominerande maktgruppering. Så här står det:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

(Detta kan jämföras med de tre första paragraferna i den föregående regeringsformen som stadgade att Sverige skulle vara ett ärftligt kungadöme, att kungen skulle vara av den rena evangeliska läran samt att majestätet skulle hållas i helgd och vördnad.)

Nu har det gått ett halvsekel med den nya regeringsformen. Allt som politikerväldet åtog sig att göra är redan gjort. Kanske var det gjort redan när regeringsformen presenterades. Men under de senaste femtio åren har de gamla målen blivit alltmer urgröpta och rentav skadliga för nationens framtid. Av rätten till arbete har det blivit ett stort bidragssystem som lockat utlänningar att massinvandra till Sverige eftersom de begripit vår regeringsform bättre än många infödda. Genom  utbildningen, som särskilt skulle tryggas, har ett föredömligt skolsystem demonterats och lärarkåren deklasserats, vilket betyder att lärarna gjort klassresa nedåt. Av den sociala tryggheten har det blivit utsatta områden där barn mördar varandra. De goda förutsättningarna för hälsa har medfört att en fjärdedel av kvinnorna knaprar receptbelagda lyckopiller och andra psykofarmaka.

Det härskande politikerväldet vet naturligt nog inte vad det ska göra utom att trygga sitt eget bo. En bra metod är att få något slags position inom EU ty då kan man också äta moules frites på Grand-Place i Bryssel för att slippa se det svenska sönderfallet på nära håll och, ännu bättre, få hög lön utan ansvar för eländet.

För tre år sedan framförde socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson sin plan för vad hon, som en av politikerväldets ledande figurer, ville göra med landet inför framtiden. ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige”, sa hon. Som förklaring ritade hon en svensk flagga på ett blädderblock.

Vad Andersson menade med detta är inte uppenbart. Men jag tror att hon, liksom hennes politikerkollegor i de andra partierna, har tappat tron på den samhällsmodell som de år 1974 bestämde sig för att förverkliga (även om det troligen redan var gjort). Hon längtar tillbaka till politikerväldets ungdom när livet lekte och statskassan bågnade av guld och Sverige var ett föredöme för världen. Trots dagens trista facit låtsas de att de, till skillnad från alla andra, är på rätt väg eftersom alla andra är fascister.