Jag har ett helt stall med käpphästar som jag ibland tar ut på volten för att framhäva någon aspekt av tillvarons konstruktion. En favorit är att människans kommunikationsverktyg – sådana som ord, begrepp och grammatik (utan vilken orden och begreppen i stort sett är dövstumma) – uppstår i magen och njurarna och skickas på dressyr hos hjärnan först om de visar på särskild läggning för avancerad uppfostran.

Fast egentligen är jag inte särskilt nöjd med den intellektuella modellen av hur sinnesintryck förädlas, permanentas, lagras (i käpphästskåpet) och nyttiggörs i människornas liv. Det beror på att många människor inte aktar för rov att i vardagslivet använda de oskolade och råa sinnesintycken från inälvorna och nervändarna utan att först tvinga dem att genomgå förnuftets påbyggnadskurs.

Till exempel hamnade jag häromdagen i konflikt med en skollärarinna, vilket är lätt hänt, som knappt ville ha fred i Ukraina eftersom Trump säger att han vill det. Hon menade att han är en så äcklig gubbe att han skämmer hela fredstanken. Menar du att Trump kommit till jorden för att bevisa att Jesus hade fel? frågade jag, varpå hon vresigt avlägsnade sig.

Alla har rätt att skylla Trump för obehagliga personliga defekter och misstänka honom för att genom olika slags hållhakar som styrs av Putin – till exempel komprometterande bilder av presidenten ihop med ryska fnask – men då har alla andra, jag i det här fallet, rätt att tillämpa någon annan mer lovande intellektuell princip om teoriernas hierarki, till exempel munken Ockams rakkniv från 1300-talet som säger att den enklaste förklaringen är den mest sannolika.

Jag kan se två sannolika och på riktigt övertygande förklaringar till att Trump besväras av kriget i Ukraina. Den första är den allmänna instinkten och insikten att USA inte längre är någon oomtvistad världshegemon och att landet bör dra sig undan krig, framför allt krig som startats på tveksamma grunder av hans företrädare. Den andra möjliga principen är att han faktiskt inte gillar att finansiera ett onödigt krig som tar två eller tre tusen liv om dagen. Det är en legitim, till och med lovvärd, uppfattning även bland folk som kanske har svagheter för ryska fnask.

Trump har alltså, gissar jag, goda skäl att avsluta kriget. Problemet är att han i världens ögon har ärvt ett ansvar för kriget. Det startades troligen genom Trumps företrädares och CIA:s dolska machinationer. Det skulle se illa ut i världens ögon om Trump helt sonika stängde av vapenleveranserna och lät ukrainarna klara sig bäst de kan, vilket betyder inte alls. Men samtidigt vill Trump inte stå kvar med det nyfödda barnet – Ukraina – i famnen och behöva känna sig om ansvarig för dettas vidare uppväxt ty då skulle han och USA inför överskådlig framtid vara bundna av det öde de vill slingra sig ur.

Men hur ska han bli av med Ukraina? Vem, utom Putin, skulle frivilligt ta ansvar för landet? Vem vill ta hand om babyn? Putin kommer inte på fråga, ty USA är fortfarande trots allt USA. Den enda möjliga torsken är Europa, särskilt Nato- och EU-länderna.

De europeiska länderna styrs inte av krasst militärt, politiskt och logiskt egenintresse utan drivs av oklara och rangsjuka egon. Macron, som vill egga sina europeiska kollegor till att i skydd av franska kärnvapen gå i harnesk mot Ryssland. Alla de europeiska ledarna, som aldrig krigat på samma sida utan bara mot varandra, som inte vill betala om de inte blir skrämda till detta av USA, som sedan länge klargjort att de måste ha amerikanskt stöd om de ska våga morra mot Putin, som aldrig kommer att lyckas tvinga sina ungdomar av manligt och kvinnligt kön, som aldrig råkat ut för något värre än att än en kommunal orosanmälan, att slåss mot krigshärdade och troligen våldtäktsbenägna ryssar. Och ovanpå detta spritter EU till liv inför utsikten att få en egen armé på medlemsländernas bekostnad och massor med dyra myndigheter och fördelaktiga positioner. Att bygga detta anses så viktigt att EU ska trycka 800 miljarder färska euro (vilket jag motvilligt ska vara med och betala).  

Den senaste veckan eller tio dagarna har dessa för EU:s ledarskap så lockande tankarna livat upp andarna. Att det kommer att ta tio år för den nya europiska krigsmakten att komma ur startgroparna behöver vi inte oroa oss över; bättre glädja oss åt nya tjänster och epåletter som kommer så mycket fortare. Om EU (på medborgarnas gemensamma bekostnad) plockar fram mer pengar som sannolikt ger inflationen raketfart – räcker det inte med de snytingar vi får varenda gång vi går till ICA-butiken eller ”de generösa” invandrarhandlarna? – så vinner EU:s ledare prestige medan EU:s befolkningar ser sina besparingar flyta bort och unga människor dö på slagfältet.

Sådana förtretligheter får vi ta, förklarar våra ledare, för annars skulle Putin ta Baltikum och Gotland sedan han väl erövrat Ukraina och fått vila sig ett tag.