De gamla indierna myntade en gång begreppet ”karma”, som går ut på att var och en i slutändan får vad han förtjänar. Inte helt olikt den kristna föreställningen att Gud en dag ska döma oss efter förtjänst.

Sverige har på 150 år genomgått en häpnadsväckande klassresa. Från den civiliserade världens bottenskikt arbetade vi oss upp till en tätposition när det gäller ekonomi, innovation, jämlikhet, välstånd, utbildning, trygghet, livskvalitet, demokrati och tekniskt kunnande. Knappt hade vi etablerat oss i toppen, förrän vi slarvade bort hela vårt försprång och är nu raskt på väg tillbaka mot botten. I den nya världsordning som håller på att ta form, är Sverige en av förlorarna.

På vilket sätt har svenska folket förtjänat detta grymma öde? Vi kan varken skyllas för kolonialism, slaveri, folkmord eller terrorism i någon större utsträckning. Tvärtom har vi visat stor generositet mot tredje världen och ofta ställt oss på de svagares sida. Har inte karmalagen den här gången begått ett fruktansvärt misstag?

Googlar man på olika religiösa rörelser (vilka borde ha bättre koll på Guds avsikter än Statistiska centralbyrån) finner man till sin förvåning att varken slaveri, terrorism eller ens folkmord rankas högst på listan över oförlåtliga synder. Istället är det förseelser som ”högmod”, ”hybris” och ”tron att man är Guds jämlike”.

Redan i Moseböckerna sätter Gud bestämt ner foten. Babels flitiga byggmästare straffades hårt för att de ville bygga ett torn ända upp till himlen. Lika illa gick det för den grekiske pojken Ikaros, som efter att ha flugit för nära solen störtade i havet.

Ikaros öde är särskilt gripande. Han hade inget ont i sinnet och han flög med vingar som hans duktige pappa hade byggt. Hans enda fel var att han inte insåg sina begränsningar. Kanske är det ”hybris” som utgör kärnan i den ”svenska synden”.

Så länge vi trodde att Gud existerade på riktigt, undvek vi klokt nog att utmana honom. Vi nöjde oss med att vara människor även om det innebar svåra lidanden och ständiga motgångar. Bonden Pavo blandade dubbelt bark i brödet, för vad annat kunde han göra?

Men när vi rest oss ur fattigdomen och slogs av tanken att Gud kanske är en kulturell konstruktion, tändes liksom ett ljus hos några av våra folkvalda politiker. Som representanter för världens mest sekulära land, borde vi ersätta Gud med något bättre. Gud hade ju faktiskt (det måste erkännas) på grund av sin ”icke-existens” misslyckats kapitalt med att rädda mänskligheten från lidande och död. Men regeringen kände inga såna begränsningar. Tiden var mogen att utropa Den humanitära stormakten.

”Den humanitära stormaktstiden” inleddes runt 1980 och började avklinga efter 2015. Den markerade vändpunkten för Sveriges framgångssaga – och det ögonblick då vaxet som sammanfogade Ikaros vingar, plötsligt började smälta.

Var det ”hybris” eller berodde allt på olyckliga omständigheter?

Gudarna (vare sig de finns eller inte) kännetecknas av tre saker. De är allsmäktiga, odödliga och kan aldrig ställas till svars för sina handlingar. Något som Job bittert fick erfara i Gamla testamentet.

Lustigt nog är det exakt samma tre saker som varje politiker i hemlighet drömmer om. För den som placerat sig i Guds position är inte ens yttersta domen något problem. Kanske inte så konstigt om omdömet sviker och man ibland drabbas av ”gudomligt övermod”. Som till exempel att:

• Införa mångkultur, trots att svenskarna varit ett väl sammansvetsat folk i århundraden.

• Stämpla alla politiska motståndare som nazister och behandla dem därefter.

• Ge alla som vill komma till Sverige (och råkat tappa sin legitimation) flyktingstatus med socialbidrag.

• Låta vuxna afghanska män få registrera sig som barn, om dom vill.

• Lägga ner större delen av försvaret, rekrytera kvinnor och HBTQ-personer till armén och därefter förklara krig mot Ryssland.

• Byta ut väl fungerande kärnkraftverk mot illa fungerande vindsnurror och sedan fördubbla energibehovet.

• Strunta i att underhålla järnvägar, avloppssystem och annan infrastruktur, för att ha råd att skicka pengar till Hamas.

• Lära unga pojkar att det inte är ”så bra” att vara pojke. Och att man bör skämmas lite om man är ”vit”.

• Överväga att könsstympa ungdomar som är deprimerade.

• Tro att det ligger inom politikernas domän att bestämma klimatet.

Det här var bara några exempel ur högen. När man ser till konsekvenserna blir det lättare att förstå varför just hybris klassas som en särskilt allvarlig synd.

BILD: Nymferna sörjer Ikaros. Målning av Herbert Draper (1898).