I enlighet med Jesusordet om att ”den som är utan synd må kasta den första stenen” på äktenskapsbryterskan som skulle stenas, det vill säga att uppmärksamma bjälken i det egna ögat innan man observerar grandet i sin broders, så tycker jag att det är rimligt att skylla bråket mellan USA (en del skulle säga president Trump) och Västeuropa på oss själva, således oss européer.

Mitt synsätt är kanske helt uppåt väggarna. Med tanke på att våra media är ilsket uppfyllda av den motsatta uppfattningen så tänker jag inte föreslå någon folkomröstning i frågan utan nöja mig med att författa följande brasklapp att kunna dra fram till mitt eget försvar den dag människor nyktrat till och börjat fråga sig vilka som bar ansvaret för vår tids Trumphat och allmänna transatlantiska illvilja.

Sedan andra världskriget, några skulle säga sedan Marshallhjälpen, har USA konsekvent intagit hjälparrollen i förhållande till Europa. Vad obehagligt som än befarats vara på tapeten så har vi européer alltid närt hoppet om att den amerikanska flottan skulle komma stävande till vår frälsning. USA såg storebroderligt och generöst på att vi fuskade med tullsatserna till USA:s nackdel. USA gav oss saker. Själv fick jag flera års värdefulla studiestipendier utan krav på motbetalning (eller så blev jag mutad att skriva stycken som det här). Inte minst stod USA för lejonparten av våra gemensamma försvarskostnader (räknat som andel av BNP) vilket kanske delvis berodde på att USA var så angeläget att få fart på Nato att medlemmar lockades med kraftiga rabatter.

Under många årtionden fann sig Amerika således föranlett att i eget intresse sticka åt ett med tiden alltmer ekonomiskt välmående Europa ständiga bidrag och dusörer. Detta kunde pågå så länge som USA fortfarande var världens överlägsna ekonomiska motor och så länge som det fanns europafödda amerikaner eller andra generationens invandrare som fortfarande trodde att Västeuropa levde på svältgränsen. Men gradvis tappade USA sin överlägsna ekonomiska position. I diskreta tongångar, men alltmer distinkt, började amerikanska presidenter klargöra för oss européer att vi nog själva borde ta större ansvar för försvarskostnader. Vi européer låtsades inte höra.

Vi fortsatte med överlägsen europeisk nedlåtenhet att slå dövörat till fram till dess att president Trump började ryta så det hördes att det var dags att Europa skärpte sig. Det krävdes hårda ord, stränga blickar och trovärdiga hot för att Europa den här gången inte som vanligt skulle slingra sig ur ett hårdnande amerikanskt grepp. Varför skulle Europa inte fortsätta den springnotestrategi som tidigare kunnat tillämpas med så stor framgång?

Då kom en amerikansk bredsida. Först förklarade vicepresidenten Vance för Europas samlade ledare att de slarvade med demokratin, särskilt yttrandefriheten, och att de inte brydde sig om sina folk. Sedan deklarerade Trump att USA inte längre tänkte betala för Ukrainakriget eftersom det var Europas krig (vilket det förstås inte var eftersom det, vad jag begriper, i första hand var Natos expansiva avsikter och andra amerikanska påtryckningar inklusive kraftfull militär uppbackning, som låg bakom konflikten).

Då kände sig européerna grovt förorättade och trampade på tårna. Jag kan inte se annat än att de europeiska reaktionerna var barnsligt överdrivna och bidrog mer till att skapa konflikter mellan USA och Europa än till att försöka dämpa de upphetsade stämningarna. Tuppen i Paris förklarade teatraliskt att han, med hjälp av franska kärnvapen, skulle leda Europa mot Ryssland (ungefär som Napoleon). EU lovade att sätta fart på sedelpressarna och ge medlemsländerna lån på 800 miljarder euro för att börja bygga ett försvar. Hatet mot Trump för att USA inte längre tänkte stå för Europas kostnader mullrade över hela kontinenten.

Det mest patetiska var att alla dessa europeiska ledare, som nu med nationalistisk frenesi avgav bragelöftet att själva ta över USA:s roll att hjälpa ukrainarna att krossa Ryssland, var helt eniga om att de behövde amerikanska försvarsgarantier för att kunna hjälpa Zelenskyj mot Putin. Först skällde de ut Trump, sedan tiggde de pengar av Trump. Inte så konstigt att Vance tyckte sig ana en skrämmande diplomatisk inkompetens hos europeiska ledare. Egot och poserna verkar viktigare för dessa pajasar än ett resultat som kan fungera.

Nej, detta var inte det mest patetiska europeiska beslutet. Den utmärkelsen fick utdelas på nytt ett par dagar senare när von der Leyen förklarade att lånepengarna från EU för uppbyggnaden av ländernas försvar inte fick användas för att köpa krigsmateriel i USA. På grund av att europeiska ledare känner sig kränkta av amerikanerna så ska länderna tvingas köpa Gripenplan eller franska Rafaele fast de egentligen skulle behöva amerikanska F-35 som (enligt Svenska Dagbladet) redan beställts av tretton EU-länder. Mer än hälften av de vapen som används i Europa kommer från USA och nu ska alltså inget få köpas därifrån. Är det ett stycke diplomati som kan övertyga den tilltänkte säkerhetsgaranten Trump? Snacka om att skjuta sig i foten. Med sådan politik kommer det att ta många fler år att få ihop ett europeiskt försvar. Och desto fler tiggarfärder måste ställas till Washington D.C. Eller är von der Leyen så stött att hon även förbjuder det europeiska tiggeriet?