Elon Musk som på president Trumps uppdrag leder Doge, Department of Government Efficiency, påstås arbeta enligt managementdevisen ”arbeta fort och slå sönder saker”. Det kan låta som en stollig metod att försöka öka den offentliga sektorns effektivitet, men i egenskap av gammal rationaliseringskonsult i stat och kommun är jag inte så säker. Som spelöppning är metoden troligen den enda möjliga, men sedan gäller det att samla ihop de sönderslagna bitarna på slutet och det har ingen hittills varken sett eller gjort. Man vet därför inte om det är möjligt. Det beror, tror jag även om det verkar romantiskt, på graden av förnuft, självinsikt och faktiskt också fosterlandskärlek hos de anställda i de berörda organen.

Bilden ovan ritade jag på 1980-talet som illustration och förklaring till att traditionella budgetnedskärningar aldrig fungerar eftersom myndigheterna obstruerar genom att ”gå in i väggen” vilket mer brutalt uttryckt betyder att de lägger ned sin tjänsteproduktion, till exempel en förlossningsavdelning, om de inte får alla pengar de vill ha.

I bilden finns folkhavet, det vill säga skattebetalarna och brukarna av offentliga tjänster längst ned. Genom Skatteverkets försorg insamlas pengar som överförs från medborgarnas plånböcker till de politiker som basar över den offentliga verksamhetsapparaten, ett fängelse eller ett sjukhus till exempel.

Pengarna rinner sedan vidare ner genom apparaten. Den högsta ledningen, A-skiktet, där det hela planeras i stort, tar vad den behöver och skickar resten nedåt till B-nivån. Där administreras verksamheten, det vill säga att där utformas blanketter och arrangeras kurser i lågaffektivt bemötande av myndighetens HR-avdelning. B-skiktet tar de pengar det behöver och skickar återstoden till C-nivån, där barn förlossas och nya höftleder inopereras, kort sagt där den verksamhet utförs som medborgarna tror att de betalar för.

När besparingar ska göras, vilket så länge jag har följt den offentliga verksamheten, varit ett permanent tillstånd, upptäcker A-avdelningen att det kom mindre pengar än föregående år. Ledningen kallar till ett krismöte som avslutas med lugnande besked ty högsta direktören sammanfattar det hela med observationen att ”det kom mindre än förra året men det räcker till oss”. Resten skickas som vanligt till B-nivån.

Detta innebär att hela den ekonomiska smällen ska tas av barnmorskorna och undersköterskorna. I stället för fem produktionspilar går det bara tre i form av medicinska tjänster till medborgarna varpå dessa skriker av ilska. Det skrämmer politikerna som snabbt ser till att det plockas fram pengar någonstans tills ordningen är återställd.

Sådan har den byråkratiska ordningen varit överallt och i alla tider. Det nya med Doge är tillägget av managementprincipen ”slå sönder saker”. Även jag har många gånger som organisationskonsult kommit fram till att en del offentliga förvaltningar är hopplösa och egentligen skulle må bäst av att läggas ned. Men det finns ett stort problem med detta, nämligen att Elon Musk inte kan veta vilka befattningshavare i apparaten som gör någon nytta och skattebetalarna faktiskt kan behöva. Jo, Musk begriper nog att inslaget av produktiv personal är som tätast på C-nivån. Men en och annan inom avdelningarna A och B kan också behövas. Den vanliga metoden att komma ur dilemmat är att starta utredningar om vad som ska läggas ned eller ”omorganiseras”. Sådana utredningar garanterar att man inte kommer någonstans utan ärendet rinner ut i sanden.

För att slippa hamna i detta träsk har Musk bestämt att ge alla sparken. Därmed har han, troligen som den första i världen, visserligen kommit in på spelplanen, men samtidigt fått en ny uppgift av en hittills okänd svårighetsgrad, nämligen att återvinna vad skattebetalarna vill ha och anser sig kunna betala för. Något sådant har jag inte sett eller ens läst om.

Min erfarenhet av offentliga apparater är att personalen innerst inne vet att apparaterna är grovt överbemannade och att deras eget arbete rent statistiskt troligen är helt onödigt. Självklart kan de inte erkänna detta utan ställer sig hellre bakom sina fackliga ledare och skriker sig hesa i protest.

Om det emellertid ginge att mobilisera de offentliganställdas slumrande insikter om sina egna insatsers sannolika obehövlighet så skulle en sådan som Musk kanske hitta en lösning som vore bättre för alla. Hälften av byråkraterna, de obehövliga, skulle hitta nya och roligare jobb i den erkänt mer dynamiska privata sektorn. Och de sparkade får ju generös ersättning för att kunna försörja sig medan de söker arbete. Vad kan mer begäras?

Men, som sagt, det är nog romantiskt och orealistiskt resonerat av mig.