Häromdagen lanserades en ny åtgärd mot ungdomsarbetslösheten i en debattartikel i Dagens Nyheter. Åtgärden heter Nästa generation Sverige och ska börja i april med hundra åttondeklassare. Verksamheten ska bedrivas enligt en ”modell” som heter Studiemotiverande Arbetslivsorientering (SAO). Studiemotiveringen ska bibringas eleverna genom att de under ett år tillbringar två timmar i veckan på en arbetsplats.

Vilka som ligger bakom projektet är oklart. Av de trettio förslagsställarna presenteras två som initiativtagare, två som rektorer, en som polismästare, en som kommunstyrelseordförande och resten som vd:ar i mer eller mindre kända företag. Idén påstås drivas ideellt men det är svårt att tro att alla inblandade skulle engagera sig på fritiden, så någon lönebetalande finansiär ligger nog bakom. Svenskt Näringsliv är en möjlig misstänkt ehuru ordet misstänkt kan vara helt malplacerat ty detta projekt kanske visar sig vara den felande länk som Socialsverige har väntat på för att få bukt med den tjugofemprocentiga arbetslösheten bland ungdomar, särskilt invandrarungdom från Orten.

Det är svårt att se någon avgörande skillnad mellan det redan existerande, lagstadgade PRAO (Praktisk arbetslivsorientering) och uppstickaren SAO. PRAO erbjuder två veckors arbetsplatsorientering på raken medan SAO alltså två timmar i veckan i ett år. Totalt blir det lika många timmar. En skillnad är att SAO ska ge lön på 120 kronor i timmen plus gratis kollektivtrafik (vilken av de samlade idealisterna betalar för det?). En annan skillnad är att SAO vacklar mellan att ställa krav på eleverna och att inte göra det. Alla åttondeklassare är inbjudna men de måste sköta sig i skolan och måste rimligen kunna stängas av ifall de fuskar och mobbar på lektionerna. Att alla elever får medverka i SAO påstås i debattartikeln ”stimulera högre närvaro”.

I vilket fall som helst överflödar debattartikeln av entusiasm för saken: ”Det långsiktiga målet är att därefter utvärdera och utveckla modellen, för att kunna erbjuda den i samtliga utsatta områden i Sverige – och på sikt göra den till en självklar del av det svenska utbildnings- och yrkesväglednings­systemet.” Den avslutas med en högstämd appell till Sveriges arbetsgivare: Vi riktar oss ”till alla privata och offentliga arbetsgivare i Sverige för att säga: Ta chansen! Var med och utveckla SAO-modellen tillsammans med oss, skaffa tillgång till fler av nästa generations talanger och visa dem vilka möjligheter som finns inom just er bransch. Var med och bryt utanförskapet, tillsammans som samhälle, genom att öppna dörrarna som ni själva har makt över.”

Jag har, som du kanske märkt, ett kors att bära genom livet och det är min envetna klentro. Att vi i Sverige har en för europeiska förhållanden abnormt hög arbetslöshet för ungdomar 15 – 25 år tror jag emellertid på. Arbetslösheten i bemärkelsen att ungdomarna hittat något annat sätt att försörja sig på än att lönearbeta eller diversearbeta på fritiden är säkert alldeles sant. Men den punkt där jag skiljer mig från initiativtagarna till SAO framgår redan av det första ordet i projektets namn, som är ”studiemotiverande”. Uppenbarligen menar initiativtagarna att problemets grund är att ungdomarna inte är tillräckligt studiemotiverade och att det därför behövs extra stödåtgärder från skattebetalare och näringsliv för att motivera dem att vilja studera och arbeta.

Där vill jag anmäla en avvikande uppfattning. Problemet är inte att dessa ungdomar inte erbjudits tillräckligt med morötter av ekonomisk eller andlig art. De dräller av morötter och så har det drällt sedan det första barnbidraget. Att nya idealister från näringslivet nu genom att på sina företag implementera SAO och på så vis dra nytt bränsle till den välfärdsindustriella stacken kommer inte att ändra något eftersom dessa ungdomar redan nu lever i ett morotsland och, om de vill, kan äta som kaniner av de grönsaker som redan står till förfogande.

Jag tror inte att det behövs fler morötter utan i stället fler piskor. Bara för att klargöra min tankegång kan jag exemplifiera med svält. Svält är ett känt effektivt, om inte studiemotiverande så i varje fall arbetsmotiverande, tillstånd. Jag menar förstås inte att man för att öka studiemotivationen borde dra in den fria skollunchen utan snarare i psykologen Jordan B. Petersons anda inskärpa i ungdomarna att de har en skyldighet mot samhället som gett dem så många morötter och att de kan börja med att själva bädda sina sängar. Sedan kan de lära sig att komma tid och tala riktig svenska i stället för Ortendialekten. Sedan kan de klippa sig och ta ned fötterna från stolen när de går på anställningsintervju. Plus att de skickar hem sin mamma som de för säkerhets skull tog med till intervjun. Sedan kan de sluta gå i trasiga jeans på SAO-kursen. Sedan kan de lära sig dikten om bonden Paavo utantill. Det är också mycket arbetsmotiverande och därmed indirekt studiemotiverande att skära ned arbetslöshetsbidraget. Sådana bidrag fungerar bara i samhällen där folk i allmänhet, som på 1950-talet, fortfarande hade medfödda psykiska spärrar mot ”att ligga andra till last”. Den spärren har numera försvunnit och kan inte återskapas med arbetsplatsbesök för 120 kronor i timmen plus fria transporter.