Redan för 100 år sedan insåg Socialdemokraterna att statskyrkan kunde bli en nyttig medarbetare i strävan efter att omvandla Sverige till ett socialistiskt experiment. När ateisten Arthur Engberg blev ecklesiastikminister blev hans främsta strävan därför att avkristna kyrkan och införliva den med den socialistiska ideologin.

Det lyckades han bra med. Och trots att det är 25 år sedan kyrkan skildes från staten sitter de röda ränderna kvar.

Inte bara det – svenska kyrkan är nästan ännu mer trogen partiet nu än den var tidigare. Avskiljandet från staten tycks ha gjort de socialistiska krafterna fast beslutna att behålla makten till varje pris. Det innebär att svenska kyrkan i praktiken exkluderar alla som inte har ”rätt värdegrund” politiskt sett.

Det är klart att detta har spelat in för de senaste decenniernas avhopp från kyrkan. Mellan 2000 och 2020 minskade antalet medlemmar från 7,4 miljoner till 5,7 och de siffrorna kan naturligtvis inte förklaras enbart med generationsväxling och avfolkning, såsom svenska kyrkan gärna gör. Människor går inte i kyrkan för att höra socialdemokratiska, eller miljöpartistiska, predikningar – de går dit för att få andlig spis. Om allt handlar om att sluta äta kött för klimatet och om att välkomna människor från hela världen, även om de uppehåller sig här illegalt och även om de utgör ett hot mot samhället, blir det lätt en unken stämning i kyrkorummet. Vart tog Jesus vägen, liksom? Frälsningen? Livet efter detta?

För Jesus finns inte mycket plats i svenska kyrkan. Frågan är om han överhuvudtaget skulle vara välkommen där idag. För att vara det krävs nämligen rätt partibok och såvitt jag vet var Jesus varken socialist eller miljöpartist.

Jag har en god vän som är präst och som kämpat i åratal för att få en tjänst i sin kyrka. Hon har mångårig erfarenhet, är generellt omtyckt i de församlingar hon arbetat och lockar påfallande många gudstjänstbesökare med sina predikningar. Med tanke på att kyrkan dessutom lider av en så svår prästbrist att landets biskopar ständigt gråter ut i medierna om den förfärliga situationen borde det vara lätt för henne att få en anställning. Så är dock inte fallet. Hon har sökt mängder med tjänster, och har varit beredd att flytta långt för att kunna arbeta, men varenda gång det börjar närma sig en anställning händer det något som gör att kyrkans erbjudan om tjänst dras tillbaka. Nu senast visade det sig att hon för flera år sedan låtit sig intervjuas av ”fel” medieplattform och då drog arbetsgivaren genast öronen åt sig.

Att hon i intervjun sagt ungefär detsamma om tillståndet i Sverige som S-regenten Magdalena säger dagligen och stundligen numera saknar betydelse. Trots att till och med de rödgröna numera driver en politisk linje där de, åtminstone utåt, förordar svenska värderingar och minskad invandring är det fortfarande en försvårande omständighet att ha sagt detta tidigare. För fem-tio år sedan skulle man vara naiv och de som inte var det var fascister. Och det är de uppenbarligen fortfarande, trots att ”refugees welcome”-maffian numera ersatts av ”vi har alltid velat ha restriktiv invandring”-lögnarna.

Det är klart att det här är ett enormt problem för svenska kyrkan. Det visar ju att man från kyrkans ledning anser att endast hälften av medlemmarna, om ens det, ska vara representerade på prästsidan. De som sympatiserar med partier utanför det rödgröna klägget exkluderas fullständigt. Det gör kyrkan irrelevant för alla utom socialister och miljöpartister och en och annan förvirrad centerpartist.

Svenska kyrkan är alltså helt i ofas med samhället i övrigt. Istället för att vara en röst för Jesus i en föränderlig värld föredrar man att vara en röst för socialism i en värld där fler och fler vaknar upp ur den rödgröna drömtillvaron. Vad det innebär i form av predikoämnen kan man lätt ana sig till. Klimat och miljö och tolerans mot de intoleranta är vad som basuneras ut – allt medan de, som faktiskt hellre vill lyssna till Guds ord än till ett sammelsurium av socialism-trams blandat med Miljöpartistisk propaganda, lämnar det sjunkande skeppet. För att det sjunker, det kan ni vara säkra på. En kyrka som kräver partibok av sina präster är varken levande eller vital – den är i totalt förfall.

Foto: Svenska kyrkan logotyp