Eftersom Trump och Putin planerar att idag samtala om Ukraina är det riskabelt för mig att beröra ämnet innan någon sorts facit eller i varje fall aktuell rapport över utvecklingen presenteras efter samtalet. Men vad jag säger och skriver har tyvärr – eller kanske turligt nog – ingen som helst betydelse så riskerna är försumbara (utom för mitt eget rykte som observatör och kommentator vilket egentligen inte heller spelar någon roll för mina möjligheter, som ändå är obefintliga, att få den där ryttarstatyn på Stureplan som jag alltid önskat mig).

Kännare av läget i Ukraina brukar säga att förhandlingar och prat mellan de inblandade parterna nästan alltid är betydelselösa eftersom diskussionerna ändå styrs av hur det går i kriget och att det därför är läget på slagfältet som fäller avgörandet. Krig är trots allt krig och man får leva med att ingenting kan vara mer övertygande än överlägset framgångsrikt våld.

På slagfältet vinner ryssarna om de inte redan vunnit. Att Ukraina redan förlorat framgår av att Zelinskyj nu vill ingå avtal om trettio dagars eldupphör. Med ett eldupphör kan Ukraina, som Putin säger, plåstra om sig, flytta trupperna och ladda om kanonerna. Därför vill Putin egentligen inte gå med på ett eldupphör. Varför skulle han det? Han har bra flyt just nu och kan för varje dag stärka sin position inför en slutlig dagtingan om fred på riktigt. Å andra sidan vill han inte framstå som den hänsynslöst kallhamrade härförare som han, liksom alla andra stora krigsledare, faktiskt är och därför vore det naturligt för honom att, nu när han ska prata med Trump, låtsas vara positivt inställd till ett eldupphör. Just detta är den linje han redan intagit, alltså att han gillar tanken på att sluta kriga men att det återstår så många problem att diskutera att något eldupphör just nu inte är möjligt. Han kanske också kan fälla någon krokodiltår.

De europeiska Natomedlemmarna konfererar nästan oavbrutet i olika europeiska städer i hopp om att de ska kunna sala ihop en större stridskassa. De har för sig att någon sorts fredsliknande eldupphör ska kunna åstadkommas och att de själva, om de lyckas vittja varandras plånböcker, gemensamt ska uppträda som fredsbevarande trupper. (Kanske kan de försöka lura Putin att de inte är Natotrupper genom att ta på sig ljusblå FN-baskrar.)

Själv tror jag inte mycket på det projektet. För det första kan européerna inte komma överens när de lämnat de glittriga konferenssalarna och de läckra luncherna. För det andra kan de inte kriga ihop, troligen ej heller ens var och en för sig. Detta vet européerna och därför har de sagt att de inte åtar sig att uppfylla sitt flotta erbjudande om att bevara freden om inte USA lovar att komma till undsättning om något skulle gå fel, något som Trump uttryckligen förklarat att han inte vill eftersom han hävdar sig värna om freden. Har man för övrigt sett exempel på att någon fredsbevarande ”koalition av villiga” någonsin lyckats bevara någon fred någonstans om inte USA eller motsvarande stormakt tagit ansvaret för jobbet (och knappt ens då)? Det skulle då vara när det brittiska imperiet under lång tid tog hjälp av de erkänt stridslystna gurkhasoldaterna (se bilden).

Min skoningslöst iskalla och obehagliga hjärna har sedan några månader inte kunnat komma fram till något annat än att Ukraina kommer att offras. Västländernas engagemang för Ukraina sak berodde på allmänt romantiska föreställningar samt på det utsiktslösa hoppet att de ukrainska kamphundarna och rysshatarna faktiskt skulle kunna ta kål på Putins trupper om man, det vill säga Väst, gav ukrainarna tillräckligt med starka vapen (vilket Väst, när det kom till kritan, inte ville göra). Ukraina blev förstås grundlurat. Först lovade Väst allt bistånd, civilt och militärt, som Ukraina kunde behöva för att göra slut på Putin och sedan, när detta misslyckades, ta sin hand från alltihop och låta Ukraina klara sig bäst det kan.