PATRIK ENGELLAU Vi förbereder krig

När jag läser mina morgontidningar – Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – och lyssnar på statsradions P1 inser jag plötsligt att vi nu lever i ett nytt andligt klimat. Förr i tiden, vilket jag tror betyder fram till för bara några år sedan, förelåg en oskriven men underförstådd nationell pakt, som obönhörligt gällde för alla grupperingar och politiska riktningar, av innebörd att vi i Sverige gillade fred. Att vi gillade fred betydde att vi inte kunde tänka oss något annat än fred. Om någon i en diskussion i vilket sällskap som helst framförde en mening av typ ”tänk om det blir krig” så uppfattades det som ett pinsamt etikettsbrott. Hur skulle det kunna bli krig? Vi hade ju haft fred i över tvåhundra år.

Krig var någonting som andra länder, länder som var mindre civiliserade än vi, kunde hålla på med. Vi var emot krig. Sveriges utrikespolitik gick ut på att främja freden (och förstås kvinnorna, det var för att slå dessa två flugor i en smäll som utrikesminister Wallström införde den feministiska utrikespolitiken som, enligt vad hon, eller eventuellt utrikesminister Linde, själv sa, gick ut på att låta fler kvinnor gå på utbildning som fredsmäklare i FN:s regi).

Kanske var förr i tiden inte alls för så länge sedan som ett par år utan snarare för några veckor sedan. Skiftet mellan förr i tiden och nu för tiden skedde nog när vi och de andra européerna äntligen fattade att USA menade allvar med att vi européer själva skulle bidra mer till finansieringen av våra krig. Då kom en av de där märkvärdigt snabba politiska omkastningarna som är en av svensk demokratis främsta kännetecken, nämligen att vi gör en ideologisk helomvändning över en natt utan att det förekommer några debatter eller annan sorts förankring hos medborgarna. Om du minns hur Sverige hux flux bestämde sig för att bli medlem i Nato – och till och med blev arga på Turkiet som tillfälligt försenade vårt sidbyte; plötsligt hade Sverige enats om att det var jättebråttom – så förstår du vad jag menar. När svensk politik förändras sker det ofta efter fiskstimmets principer, således att alla vänder samtidigt och i samma riktning.

Det är ett sådant socialt fenomen jag nu iakttar i pressen. Jag hittar denna dag inga artiklar, varken ledare, debattartiklar eller nyheter, som andas något om att vi gillar fred. I stället handlar det bara om ett mer eller mindre sannolikt kommande krig som vi måste dra ihop mer pengar för att föra. (Jo, jag vet att en romare sa att den som vill ha fred ska rusta  för fred, men hur denna insikt så plötsligt uppenbarat sig för svenska folket har jag inte genomskådat.)

Finansminister Svantesson, nybliven hök, förklarar att Sverige behöver ”låna miljarder för att klara den snabba upprustning av försvaret som väntar”. Hon ”ser framför sig en modern europeisk krigsekonomi”. Jag trodde att finansministrar var en sorts försiktiga revisorer som höll i slantarna men här har kanske alla ministrar anslutit sig till en ny krigshetsarallians. En debattör talar sig varm för att vi ska bygga stridsvagnshinder i Baltikum, en annan att för att regeringen ska sälja krigsobligationer till svenska folket. De europeiska ledarna reser på täta konferenser för att prata om vad de ska göra och lyssna på Zelinskyjs maningar att ”tvinga Ryssland till fred”. Att tvinga Ryssland till fred måste betyda att kriga ännu ivrigare mot Ryssland.

Det som bekymrar mig är att ingen, utom möjligen Trump, ens nämner freden som ett angeläget mål. Du kanske invänder att det under alla krigsförberedelserna ligger en underförstådd längtan efter fred, men jag tvivlar på att sådana dubbla budskap kan fungera om ledarna inte ens nämner krigets vedervärdiga lidanden utan bara tänker på att få in fler hundratals miljarder till kanoner och projektiler. Vi ondgör oss med rätta över Northvoltskandalen men har inte ännu börjat fundera på hur det kan kännas när Herculesplanen kommer hem med den senaste lasten av liksäckar. Jag undrar om alla dessa politiska ledare och andra entusiaster som engagerar sig för ytterligare krigsfinansiering vet vad de sysslar med annat än att de vill att kriget ska kunna drivas vidare med högre intensitet.

Jag hoppas jag har fel, men jag kan inte tränga bort sinnebilderna av glada, unga pojkar som stod i kö vid rekryteringskontoren inför första världskriget och sedan marscherade med blommor i gevärspiporna medan de sjöng pigga militäriska marscher om att vara hemma till jul.

Patrik Engellau