Att säga att USA koloniserade Europa efter andra världskriget är förstås en grov överdrift. Européer är inga hottentotter och amerikaner är som alla vet nyrika uppkomlingar (som i hemlighet grämer sig över att kulturens vagga stod i Grekland och inte på Manhattan). Men om vi bortser från såna detaljer, finns i alla fall en likhet mellan dagens Europa och de länder som för ungefär 100 år sen frigjordes från engelska imperiet.

Långvarigt beroende av en yttre stormakt fostrar inga självständiga, kompetenta och okorrumperade härskare. Istället frodas en klass opportunistiska administratörer, som är väl medvetna om att makten egentligen ligger någon annanstans. Flertalet västerländska politiker som gjort karriär efter kalla kriget är av just det slaget.

Så länge USA dominerade världsordningen märktes det inte så mycket. Nu när USA drar sig tillbaka (kanske för att alla imperier har ett ”bäst-före-datum”) blir det uppenbart att Europa saknar egentliga ledare. Istället försöker man fylla tomrummet genom att underkasta sig EU, FN, WHO, WEF och liknande globala förkortningar. Allt för att slippa det tunga ansvaret att leda sitt folk.

Jag kan föreställa mig att den europeiskt utbildade medelklassen i tidigare kolonier, upplevde ett liknande dilemma. Knappt hade man befriat sig från engelsmännen, förrän man kastade sig i armarna på Sovjetunionen. Inte för att man i själ och hjärta var kommunister, utan för att man byggt en karriär på att vara en välbetald kugge i någon annans imperium. Alternativt orienterade man sig mot penningstarka biståndsorganisationer.

Var finns då de självständiga, kompetenta och okorrumperade ledare Europa behöver? Begåvningar av det slaget hindras tidigt i sin karriär av just de där opportunistiska tjänstemännen. Viktor Orban lyfts ofta fram som ett undantag, och är mycket riktigt hatad i ledande EU-kretsar. Lustigt nog anses han vara den minst demokratiske av EU’s regeringschefer, samtidigt som han har det starkaste mandatet från sitt lands väljare. Så demokrati och väljarstöd är tydligen två helt olika saker.

Två amerikaner höll nyligen varsitt anförande om Europas framtid. Båda väl värda att lyssna på. J D Vance talade i München om Europas avsteg från grundläggande västerländska principer, såsom yttrandefriheten.

Jeffrey Sachs talade inför EU-parlamentet om att Europa är i akut behov av en egen utrikespolitik. Med egen utrikespolitik menar han något mer sofistikerat än att hata Donald Trump, demonisera Putin och ge mera pengar till Zelenskyj, i hopp om att allt ska ordna sig.

Ursula von der Leyen vill lösa problemet genom att rusta upp Europa för 800 miljarder €. En summa mer än fem gånger så stor som Marshallhjälpen, omräknat till dagens penningvärde. Även om von der Leyen lyckas låna upp detta hissnande belopp (och skuldsätta oss upp över öronen) måste vi ändå vänja oss vid att bo granne med världens kanske starkaste militärmakt. Den EU-armé von der Leyen talar om skulle för övrigt (enligt Stefan Torssells beräkningar) ta minst 20 år att bygga upp.

En europeisk utrikespolitik gentemot Ryssland, som inte enbart fokuserar på krig låter därför rimligt. Klarade vi att upprätthålla hyfsat ”normala” förbindelser med Sovjetunionen under kalla kriget, borde något liknande vara möjligt idag. Här några tips till EU:

• Låt Trump avblåsa Ukrainakriget, om han tror han klarar det (verkar inte som att någon annan är beredd att försöka).

• Behöver vi verkligen både en EU-armé och en NATO-armé? Om USA inte tänker försvara oss i framtiden, kan NATO lika gärna omvandlas till en europeisk försvarsallians. Varumärket NATO leder tankarna till Balkankriget, Libyenkriget och andra mindre lyckade operationer, så hitta gärna på ett nytt namn.

• Håll EU’s fingrar borta från försvarsbudgeten.

• Acceptera rysk kontroll av Svarta Havet, inklusive Krim och marinbasen Sevastopol. Historiskt sett brukar stormakter sällan finna sig i att bli avskurna från havet, utan krig. Garantera också ryska landtransporter till och från marinbasen i Kaliningrad.

• Om vi tillåts se nyheter från CNN, TikTok och Al Jazeera, samt står ut med propagandakanalen SVT, varför inte också tillåta Russia Today?

• Låt Ryssland vara med i Schlagerfestivalen. Börja spela ishockey med dem igen.

• Om inte vindkraften blir en formidabel succé, arbeta för att öppna Nord Stream 2. Med billig rysk energi kan vi även i fortsättningen producera industrivaror i Europa, och behöver inte importera allt från Kina.

• Lika lite som det är ”Trumpism” att eftersträva goda relationer med USA, är det ”Putinism” att eftersträva goda relationer till Ryssland.