En av de, i och för sig ganska få, människor jag har dåligt samvete inför är professor Karl-Olov Arnstberg. När han (och medförfattaren Gunnar Sandelin) för lite mer än tio år sedan publicerade en bok med korrekt statistik om invandringen kom vargarna ylande från de mörka skogarna och samlades med brinnande ögon och dreglande käftar för att förinta de två publicisterna. Man informerar inte ostraffat folket om vilken asylpolitik som faktiskt tillämpas. Karl-Olov och Gunnar fick rejält med puckel. Själv sa jag inte ett ord till författarnas försvar eftersom jag var rädd för ulvamonstren. Det var fegt.

Jag känner Karl-Olov ganska väl eftersom vi skrivit ett antal texter tillsammans. Han är skarptänkt och vänligt trevlig som en brumbjörn eller kanske snarare som pojken i Mors Lilla Olle. Han tror folk om gott. Utan att ha diskuterat saken med honom så tror jag att han aldrig kunde föreställa sig vilket gatlopp han skulle få löpa bara för att han publicerat några siffror.

Nu har han presenterat en ny bok – Ordet är fritt – som är en vitter, välskriven och för min smak tillräckligt vetenskaplig samling synpunkter på tio aktuella, kanske ständigt aktuella, ämnen såsom mångkulturen, sexualiteten, kriget och individualismen. En passant bekräftar han det där om sitt troskyldiga sinnelag. I en debatt med framstående akademiska människor på Södertörns högskola hade han kallat prideparaden för en ”freak show” vilket mycket riktigt, till hans egen förvåning, hade lett att han blivit portad på Södertörn.

Det gemensamma budskapet i de tio kapitlen är att PK- eller wokeismen är en förfärligt dålig tankeriktning. Vid sidan av denna angelägna förkunnelse finns utvikningar på spännande teman som ”konspirationsteorier”, ”de hyperintelligenta” och ”Är trygghet bra?”. Eftersom Karl-Olov är som han är ger han ett lidelsefritt perspektiv som många skulle kalla konträrt.

För mig, som med tanke på inflationen och alla globala planer på dyrbara försvars- och stimulanspaket, har börjat räkna utgifter i multiplar av BNP-procent, det vill säga ungefär 60 miljarder kronor, känns priset 234 kronor överkomligt (fast transparensen tvingar mig att erkänna att jag fått boken gratis av förlaget).

Ett kapitel jag emellertid saknar är det där den absurda PK-filosofin inte bara skrivs utan också förklaras. Det kapitlet saknas för övrigt även i alla andra betraktelser över företeelsen som jag läst, utom i dem jag skrivit själv samt i president Mileis tal som jag citerade igår här. Milei sa att wokeismen inte är något annat än en systematisk plan av statens parti för att rättfärdiga statliga ingripanden och öka de offentliga utgifterna och att på så vis tillfredsställa det härskande politikerväldets ambition att lägga allt upptänkligt och oftast onödigt och nyuppfunnet, exempelvis könsbyten på barn, under sin domvärjo.

Milei och jag, detta nya internationella radarpar, verkar ha samma marxistiska föreställning att starka idéer inte kan stå på egna ben (även om jag inte varit marxist på mycket länge och han aldrig). Wokeismen är en stark idé med för de flesta människor snurriga grundkoncept. Hur skulle en sådan filosofi kunna slå igenom om den inte hade starka intressen bakom sig? Utan mäktiga stödtrupper hade PK-ismen svultit ihjäl för länge sedan.

Hade liberalismen, som på 1700-talet förfäktade intressena hos en framväxande klass av kapitalister, kunnat överleva utan kapitalisterna? Hade socialismen klarat sig om det inte funnits något proletariat? Även wokeismen behöver ett motsvarande socialt fundament. Detta fundament är vår tids härskare, politikerväldet. Wokeismen är politikerväldets filosofi.

Politikerväldets officiella genombrott inträffade i Sverige år 1974. Den nya grundlagen var politikerväldets kröningsfest. Det var också då wokeismen började sätta sin prägel på samhällsopinionen. Kan man ens tänka sig att dessa två mäktiga skeenden skulle sakna ett nära samband?

Och nu håller båda, samtidigt, på att skakas i sina grundvalar.