Även jag har haft en självsäker ungdomsperiod när jag hånat folk som tror på Gud. Visserligen tror jag själv fortfarande inte på Gud, men jag är osäker nog att inte begabba den som har en äkta gudstro. Vad jag emellertid har svårt att tåla är folk, särskilt präster, som påstår sig tro på Gud men redan vid första provokation tar avstånd från den herre till vars tjänst de vigt sina liv.

För att kunna avslöja sådana bedrägliga människor har jag utarbetat ett prästtest som jag kan använda i konversationer på tu man hand, till exempel när man dricker kaffe efter en begravning, med den förrättningsansvarige eller någon av vederbörandes kollegor. Så här löper samtalet:

PE: Jag intresserar mig mycket för andliga ting, men jag har inte förmånen att tro på Gud. Men du har väl det, antar jag?

Prästen: Jovisst, det ingår liksom i tjänsten. Sedan skrattar prästen och fortsätter. Men allvarligt talat tror jag att det hade varit omöjligt att ha min tjänst utan en djup tillit till det heliga.

PE: Det betyder kort sagt att du tror på Gud, eller?

Prästen (med ett mått av salvelse): Absolut.

PE: Tror du att Gud har skapat världen?

Prästen: Det är väl själva grunden för den religiösa tron!

PE: Det är bara att gratulera. Jag fortsätter att fråga, men har nu fått en förnimbar ton av vanvördig misstro i rösten. Men miraklen då? Tror du på dem också? Att Jesus förvandlade vatten till vin på ett bröllop där det var utsupet?

Prästen (med eftertryck): Fattas bara!

PE (nu med tydlig skepsis): Men att Jesus gick på vattnet! Har du försökt att gå på vattnet? Det går inte. Och ändå menade Jesus att även människor kunde lära sig att göra underverk. Han skällde ju på lärjungarna för att deras tro var för svag för att göra mirakel. Men du menar i alla fall att Jesus faktiskt gick på vattnet?

Prästen: Nja, allt måste kanske inte tas bokstavligt. Man måste sätta in bibelcitaten i deras historiska sammanhang. På den tiden fanns inte den vetenskapliga attityd som numera styr samhället.

PE (i triumf): Jaså, du tror att Gud kunde åstadkomma det märkvärdigaste av allt, att skapa jorden, mineralerna, bergsmassiven och floderna för att inte tala om alla växterna, djuren och fiskarna. Och sedan tror du inte på en liten skitgrej som att han lät sin enfödde son gå på vattnet!

Eftersom prästerna aldrig visste om jag skojade med dem eller hade några mer illvilliga avsikter så kunde vi i all vänskaplighet ta oss en kaka till.

En gång träffade jag en frikyrkopredikant som på allvar menade att Jesus hade gått på vattnet. Honom anställde jag som informationschef, vilket jag aldrig fick anledning att ångra.