Vårt samhälle vet precis vad det tycker, eller i varje fall förkunnar, om fördomar: Fördomar är motbjudande och den som ger uttryck för dem är en samhällsfiende. Själv är jag inte så säker. Egentligen vet man inte så mycket även om man är expert. Se bara hur fackekonomer med full vetenskaplig evidens kan komma fram till motsatta saker, till exempel om räntan ska höjas eller sänkas. (Tänk då hur det ska vara för en vanlig människa som inte ens är säker på om någon alls, till exempel Riksbanken, verkligen kan höja eller sänka räntan.)

Om vi, alltså även experterna, trosvisst och med total bevisning kan komma fram till motsatta uppfattningar, till exempel att Trump på en gång är en dödlig fara för demokratin och att han är demokratins enda räddning, måste vi väl dra slutsatsen att våra beslut i svåra frågor, exempelvis om vi ska rösta på miljöpartiet eller sverigedemokraterna, inte bygger på otvetydiga fakta utan just på fördomar om man med fördomar menar ställningstaganden som man inte fullt ut kan förklara utan grundar sig på magkänslor.

Själv har jag kommit fram till att den mest besinningsfulla attityden i komplicerade beslutssituationer inte är att försöka rensa bort alla sina fördomar ur beslutsunderlaget – vilket ändå bara betyder att man låter den starkaste och därmed överlevande fördomen fälla utslaget – utan i stället ge friare livsutrymme för mindre gynnade fördomar i syfte att komma fram till något mer balanserat.

Om du inte förstår min tankegång, vilket jag knappt gör själv, åtminstone inte innan jag fått tillfälle att förklara den för mig, så ska jag ge ett exempel. Exemplet kommer från den politiska världen och handlar om huruvida jag ska rösta på en demokrat eller en republikan i ett amerikanskt val. Visserligen har jag inte rösträtt i amerikanska val men där är så mycket mer färgglatt och livligt – se där en fördom! – än i svenska val som känns dävet gammaldags och grådaskigt energibefriade.

Som ledning i mitt sökande googlar jag efter republikaner och får fram den inledande bilden av ett antal republikanska kongressledamöter. Demokraterna säger att republikanerna består av konservativa abortmotståndare. Det kan jag tänka mig. Dessa republikaner ser klart konservativa ut. Kanske är de rentav reaktionärer. Men samtidigt är de likadana slipsgubbar som jag själv. Skulle jag lita på dem? Skulle jag lägga mitt öde i deras händer? Skulle jag våga köpa en begagnad bil av dem? Jag tror det för man ser på dem att de har någon sorts social ställning som de inte vill riskera genom att få rykte om sig att ha blåst mig i en bilaffär. För övrigt skulle deras bigotta käringar få dåndimpen om det blev känt att de äkta männen skämt ut sig i affärslivet. Det är till min fördel.

Här är en av herr Google utvald bild av demokratiska kongressledamöter vid Trumps stora tal häromsistens.

Jag får nu helt andra vibbar, kanske på grund av det starkare kvinnliga inslaget. Ordet bitterfittor presenterar sig i min fördomsfulla skalle. De är nog inte välfärdsklienter men sannolikt välfärdsadministratörer. Skulle jag köpa en begagnad bil av dem? Kanske inte. Ressentimentet lyser i deras ögon. Om jag upptäckte dolda fel i bilen skulle de kanske tycka att jag fick skylla mig själv, gubbdjävel.