Jag vet att många tycker precis tvärtom. Kvinnor anses vara så gynnade i så många sammanhang att många hellre skulle se att internationella kvinnodagen försvann. Men det är bara delvis sant. Det finns idag nya hot mot den biologiska och självklara kvinnligheten.

Ett av hoten är naturligtvis islamismen, som breder ut sig allt mer. Könsdiskriminerande klädsel ses som ”frihet” och vänsterns feminister ser stjärnögt på medan kvinnoförtryckande män tar sig allt större friheter i vårt samhälle.

Ett annat hot är transrörelsen. En ytterst liten minoritet av män som vill, eller tror sig vilja, bli kvinnor har skaffat sig oproportionerligt stor makt när det gäller att få igenom sina krav på särbehandling. Könsneutrala toaletter, möjlighet att tävla mot biologiska kvinnor i sportsammanhang men också betydligt värre saker som krav på att sjukvården inte längre ska tala om ”kvinnor” i graviditetssammanhang utan om ”personer som föder barn”.

Vi kvinnor förväntas alltså göra avkall på våra rättigheter för att tillgodose män som vill vara kvinnor. Och inte bara män som vill bli kvinnor – utan även män som dels skaffar yttre kvinnliga attribut, dels behåller familjejuvelerna och som uppenbarligen vill vara båda delar. För detta hyllas de inte sällan som vore de kvinnligare än riktiga kvinnor.

Jo, jag skriver riktiga kvinnor. För riktiga kvinnor existerar faktiskt. Och en man kan aldrig bli en kvinna även om han skaffar syntetiska jättebröst, sminkar sig i 18 timmar och klär upp sig som en porrskådis. Vi kvinnor vill ha våra toaletter och omklädningsrum i fred och vi vill kunna gå till mödravårdscentralen utan att blir anonymiserade till ”livmoderbärare” eller ”personer som föder barn”.

I rimlighetens namn borde vår röst – de riktiga kvinnornas röst – smälla högre än de så kallade transkvinnornas. Men eftersom stora delar av den postmoderna feministrörelsen har anammat transtänket kring det kvinnliga könet är det precis tvärtom. Kvinnor som värnar kvinnor ses som odemokratiska och ”transfobiska” medan transkvinnornas behov ständigt ska tillgodoses.

Det tar sig stundom fullkomligt bisarra uttryck, som när män som tidigare dömts för våldtäkt kommer ut som trans och plötsligt blir förflyttade till kvinnofängelser.

De kvinnor som protesterar mot dessa sjuka företeelser blir snabbt ifrågasatta och närmast terrorstämplade. Det kan, bland andra, författaren JK Rowling vittna om. Hennes protester mot att en dömd våldtäktsman i Skottland fick avtjäna sitt straff på ett kvinnofängelse möttes av massivt hat från feministetablissemanget och fick de ängsliga skådespelarna från Harry Potter-filmerna att ta avstånd från henne.

Att den dömde våldtäktsmannen senare flyttades tillbaka till ett mansfängelse, eftersom flera av hans kvinnliga medfångar uttryckt rädsla för honom, har inte förbättrat läget för Rowling. Hon är fortfarande en paria i det politiskt korrekta etablissemangets ögon.

Det här är något vi alla, inte minst alla kvinnor som påstår sig vara ”feminister”, borde ta sig en funderare på idag på Internationella Kvinnodagen. Men när jag scrollar igenom det utbud som står till buds runt om i Sverige ser jag inte ett enda evenemang som tar upp vare sig islamismens framfart eller transrörelsens krav på att biologiska kvinnor ska göra avkall på sina rättigheter. Det är bedrövligt.

Foto: Skärmdump, kvinnodagen 2025