Wokeismen eller PK-ismen har, känns det som, sedan Trump nyligen beslutat att utrota den från USA:s federala stat, blivit en företeelse som även de politiskt korrektaste instanser måste förhålla sig någorlunda neutralt till i stället för att som vanligt bara trycka till sitt bröst och låta uppfylla allt sitt tänkande. Till exempel hörde jag just några filosofer i radioprogrammet Filosofiska Rummet resonera kring denna religion som om de till sin förvåning upptäckt att den kunde ifrågasättas. Denna nya attityd från erkända samhälleliga stöttepelare har fått många av filosofins gamla vedersakare, det vill säga folk som jag, att förtjust utropa att PK-ismen nu har ”peakat”, befinner sig på tillbakagång och troligen snart tar slut.

Det tror inte jag. Mina skäl har jag många gånger redovisat, men de har aldrig riktigt övertygat någon (vilket förstås kan bero på att jag har fel, men det är ett förhållningssätt till frågan som jag i det längsta vill slippa överväga). PK-ismen är nämligen inte bara ett raffinerat intellektuellt mode, en stajl som utvecklas vid framstående amerikanska universitet, utan i stället en tankestruktur som bygger samhället.

Moden förändras hela tiden utan att det sker något annat än att Gucci ställer damväskor med ny design på sina hyllor. Expediterna är desamma och likaså väskfabrikerna. Kunderna demonstrerar inte när nya färgkombinationer förevisas. (Jo, jag har hört talas om ett analogt fall. Det var när Coca-Cola, kanske som försäljningsstimulerande gimmick, upphörde med sin traditionella smak och hällde något annat i flaskorna. Då blev kunderna som tokiga och tvingade företaget, som troligen noterade en omsättningsökning, att återta den gamla smaken.)

Om dominerande idépaket vore som handväskor så skulle PK-ismen troligen med tiden förångas och försvinna av brist på engagerade anhängare som söker sig till modernare läror ungefär som unga människor, efter vad jag har hört, målar köken i sina nya lägenheter mörkt bruna eller blå. Men PK-ismen är som sagt ingen modegrej, utan handlar i sista hand om makt och försörjning.

Om tonåringar utvecklar könsdysfori och sjukvårdsapparaten anpassar sig för att göra fler kirurgiska könskorrigeringar med efterföljande, kanske livslång terapi och medicinering, så är det inte en samhällelig nyck, utan i stället en strukturfråga som omfattar ny forskning, kunskapsutveckling, etablerandet av nya professioner, nya uppgifter för nya psykiatriker, nya kliniker och troligen anpassade läroplaner och förhållningsorder från Skolverket inklusive uppdatering av läromedel om värdegrunden plus statliga överväganden om eventuella bidragsreformer för könsbytare och för dem som lite senare vill byta tillbaka. Och då är könsdysforin bara en helt obetydlig andel av det totala samhälleliga och byråkratiska – i meningen skattefinansierade – maskineri som vilar på politiskt korrekta idéer och som tvingas fram av de politiskt korrekta idéerna. Miljontals människor har sin livsroll och sin försörjning knuten till detta PK-styrda system i egenskap av professionella hjälpare eller klienter.

Till skillnad från väskförsäljaren Guccis kunder är alla dessa människor synnerligen angelägna om det gamlas, väskornas respektive PK-ismens, bevarande ty detta är, åtminstone i det medellånga perspektivet, deras livs bärande plattform. De blir arga om PK-ismen utsätts för ifrågasättanden och hot. Det ser man på bilder från USA, där Trump stänger myndigheter som administrerar politiskt korrekta idéer. De anställda, som är på väg att få sparken eller just har fått avsked, blir rasande och demonstrerar med stora plakat.

Sedan är det en annan sak som jag alltid tjatar om men ingen tycks acceptera (så jag kanske har fel). Frågan är vad som konstituerar en politiskt korrekt idé. Hur känner man igen en sådan? Om jag frågar hur man känner igen en grön bil så blir jag utskrattad eftersom svaret är självklart, alla känner igen en grön bil på att den är grön. Men en politiskt korrekt idé?

Min forskning har lett mig till insikten att PK-idéer har fått sitt namn av att de står i ett symbiotiskt förhållande till den politikerkontrollerade staten. Det kostar pengar att driva PK-idéer och ingen annan än staten skulle ha lust att driva och finansiera dem. Det gäller allt från könskirurgi till klimatomställning. Denna filosofis idéer kan inte leva utan staten.

Samtidigt gör PK-ismen stor nytta för staten. Staten vill alltid ha mer makt och behöver därför arenor och behov som den kan ägna sig åt att tillfredsställa. Staten består av ett universum av omsättningsmaximerande byråkratier som alltid behöver mer att göra för att kunna växa. Då kan någon myndighet uppfinna PK-idén att alla invandrare är professorer i teknisk fysik tillika AI-experter och på den grunden etablera ett invandringsindustriellt komplex. Staten använder PK-ismen för sina egna behov. I denna hantering ligger att särskilt koncentrera sig på människor som kan framställas som svaga i någon bemärkelse och därför särskilt lämpar sig som objekt för den statliga välviljan och, indirekt, som skäl för ytterligare beskattning.

Så blir staten en humanitär hegemon. I kraft av den mäktiga positionen blir de politiker som styr staten vårt samhälles härskande skikt. Härskande skikt skojar man inte med. Därför tror jag inte att en filosofi som PK-ismen, som erbjuder makten så många fördelar, så lätt kan bringas att upphöra.