I snart ett halvt sekel har jag, baserat på mina egna erfarenheter av internationellt bistånd, förklarat för alla som velat höra att jag anser att sådan hjälpverksamhet bör upphöra. Jag har inte grundat min åsikt på den vanliga (och troligen korrekta) uppfattningen att pengarna till stor del försvinner till korrupta politikers konton i Zürich – om det varit så väl hade vi inte behövt bekymra oss – utan på att mottagarländernas härskande skikt genom biståndet får allt de behöver i form av vägar, skolor, telekommunikationer för att inte tala om egna generaldirektörslöner och tjänstebilar. Därför har de inte behövt se till att folket gör något nyttigt och betalar skatt. För mottagarländernas nationella ledning är bistånd som att hitta olja. Ledningen behöver inte längre sitt folk.

Om den nationella ledningen emellertid, har jag resonerat, inte längre hölls under armarna av dig och mig och andra generösa skattebetalare i rika länder, så hade egenintresset tvingat ledarskapet att organisera landet för att få folket i arbete. Det behöver inte ta hundratals år från armod till välstånd som det gjort hos oss. Singapore och Sydkorea har visat att det går på några årtionden med rätt ledning och ett stadigt närvarande hot om svält och andra svåra umbäranden.

Min teori, som jag knappt vågat uttala, har alltså varit att svälten och umbärandena är utvecklingsfrämjande incitament och att ett bistånd som inte hämtat sin inspiration från vår egen utvecklingshistoria, utan från det välfärdssystem vi sedermera byggt upp, vid en samlad nettobedömning nog måste anses skadligt. Men eftersom biståndet varit heligt och ett mått på givarnas godhet har ingen brytt sig om mina tankar på den här punkten. Saken har egentligen inte tarvat något omnämnande annat än som retmedel vid trista middagsdiskussioner som behöver piggas upp.

Men i och med att president Trump nu ska lägga ned USAID har det hela blivit akut. Plötsligt gör Trump just det som jag tjatat om så länge. Det tvingar mig att på allvar överväga om jag haft rätt. Jag får kort sagt kalla fötter.

Om jag vill veta vad mina meningsmotståndare har att säga kan jag som vanligt med tillit vända mig till Dagens Nyheters ledarskribenter. Så här skriver en av dem:

Att USA stryper sitt bistånd är en katastrof, inte bara för hjärtnupna liberaler, utan på en konkret, humanitär nivå.

USAID har tryckt ned hiv-smittan i världen, och med massvaccination motat epidemier av ebola, malaria, kolera, mässling och polio. De nu sparkade medarbetarna har byggt brunnar med rent vatten där sådana fattats, och möjliggjort för skolgång för fattiga barn som aldrig annars fått en sådan chans till en bättre framtid. Pengar har blivit mat, vatten och vård i krigszoner, och stöd för etniska minoriteter, kvinnor, homosexuella och transpersoner i utsatta områden.

Över en natt försvinner i princip all denna verksamhet. Och det är också en del av katastrofen: inte bara att det ekonomiska stödet upphör, utan hur abrupt det sker. Det betyder att ingen annan struktur hinner byggas upp, allt är bara borta. Människor kommer att lida, och dö. Inte minst barn.

Egentligen är detta västerlandets ödesfråga eftersom det handlar om hållbarheten hos det system som sedan andra världskriget erövrat våra institutioner och vår nationella ideologi. Systemet är välfärdsstaten och dess ideologi är att den inte bara ska vara en försörjningsinrättning för folk som inte anser sig kunna arbeta utan också öka människors chans att stå på egna ben. Fungerar det?

Jag är tveksam. Biståndet är en avdelning av det välfärdsindustriella komplexet. Ledartexten från Dagens Nyheter kunde ha varit författad av en socialsekreterare i Hallunda men knappast av premiärminister Lee Kwan Yew (bilden), Singapores hyllade fadersgestalt, mannen som på trettio år gjorde hemlandet till en ekonomisk och social framgångssaga. Det gjorde han inte genom att införa socialhjälp, hyresbidrag och stöd till transpersoner utan genom att lita på fri företagsamhet och att vid vite förbjuda folk att fimpa och spotta tuggummi på gatorna. Hans strävan, sa han, var att ”vara korrekt, inte politiskt korrekt”.

Men om ledarskribenten skulle säga att det är skillnad på asiater och afrikaner så har jag inga bra motargument. Jag vill bara inte tro på rasistiska förklaringar. Men om DN vill anföra sådana så har vi, som sagt, yttrandefrihet.