Det är mycket som bekymrar mig, men just denna vecka är det yttrandefriheten i vårt samhälle som upptar mina funderingar. En fundering är att jag vid närmare eftertanke inte vet vad som menas med yttrandefrihet.

När jag rådfrågar mina inälvor, som i varje fall hos mig står för den mest seriösa och tillförlitliga varseblivningen och begreppsbildningen, inser jag att det finns minst tre sorters yttrandefrihet.

(Förvirrar jag dig genom att påstå att jag ”tänker” skarpare med inälvorna än med hjärnan? Men jag hävdar det med emfas. ”Och här står jag och kan inte annat”, säger jag som Martin Luther när kejsaren i Worms år 1521 hade förklarat honom fredlös för påståendet att envar har samma rätt och kompetens att tolka Bibelns gudsord som påven. Om vi inte hela tiden ”tänkte” med inälvorna skulle vi dö. Till exempel skulle vi svälta ihjäl och ramla utför stup eftersom både hungern och den varnande svindeln inte har så mycket cerebralt över sig. Hela kulturskapande koncept som kärlek, lidande och musik skulle inte existera utan inälvorna vilket dock kvantfysiken troligen skulle. Detta om detta.)

Den första sortens yttrandefrihet var den som i Sverige stadfästes år 1766 och medförde såväl allmän tryckfrihet som att offentliga handlingar blev tillgängliga för alla. Om man också fick säga precis som man ville – till exempel att danskar är ett brottsligt pack eller att alla ryssar stinker något fasansfullt – vet jag inte.) Den första sortens yttrandefrihet handlar således om nya principer för hur staten ska bete sig. Även om det periodvis har varit lite si och så med denna yttrandefrihet sedan 1766 har staten skött sig så väl som man kan önska även om lagen om hets mot folkgrupp är en styggelse som borde tas bort.

Den andra sortens yttrandefrihet gäller relationerna medborgare emellan. Om vi bortser från lagen om hets mot folkgrupp är detta i stort sett oreglerat av staten. Det man har att klaga på när det gäller den här sortens yttrandefrihet – och det är mycket – är för en gångs skull inte statens fel, utan vårt eget, medborgarnas. Till den här avdelningen hör allt det intoleranta ofog som politiskt korrekta människor, inte minst journalister, använder för att helt principlöst begränsa andras yttrandefrihet genom deplattformering och andra slags ostracism. Jag tänker med skam på de gatlopp som sådana yttrandefrihetens rallare som Gunnar Sandelin och Karl-Olof Arnstberg fick löpa för att de för lite mer än tio år sedan publicerade några böcker med korrekt statistisk information om invandringen. Dessa var förstås inte de enda som yttrade sig i frågan men de var bland de första och blev därför nedmejade av samma skäl som de första landstigningssoldaterna i Normandie omedelbart blev ihjälskjutna.

Jag vet hur sådana kränkningar av yttrandefriheten kan inträffa. De beror på att alla andra, sådana som jag, håller tyst och sedan generat skruvar på oss för det grova sveket mot principer som vi låtsas vara heliga men i verkligheten visar sig falla ihop vid första vindpust.

Men den allvarligaste av alla kränkningar mot yttrandefriheten är inte den som drivs av feghet, ty den genomskådas lätt, utan den som växer ur aggressiv, självgod dumhet. Den gror i de troendes absoluta säkerhet om att ha funnit den slutgiltiga och absoluta sanningen. Den intalar de frälsta att alla andra uppfattningar än de egna inte bara är fel, utan också onda, och därför inte värda att lyssnas på utan tvärtom ger anledning att hata och till och med bestraffa de avskyvärda individer som framför dem.

Så primitiv känns den svenska samhällsdebatten. Den befinner sig i den förlorade yttrandefrihetens tredje krets. Där hör man aldrig uttalanden som ”jag håller inte alls med dig, så intressant, berätta hur du tänker”. I stället härskar motsatt attityd. En sådan som Trump är dum, girig och oförbätterlig och därför behöver man inte ens försöka förstå honom ty han är rakt igenom ond. Dessutom hatar han kvinnor och invandrare. Putin är en grym mördare som inte har andra intressen än att återerövra förlorade sovjetområden. Honom ska man inte prata med utan i stället ge en smäll på käften.

Ledande media och landets opinionsbildare – ett ord som jag ogillar eftersom man inte kan bilda opinion; om man kommer så långt att en annan människa känner igen sina förnimmelser i de eventuellt begripliga ord som man yttrar så får man vara tacksam – tycks mig inte ha någon annan attityd till världen än den proppmätta, stöddiga dumdryghetens.

Det är tur att Sverige inte har något att säga till om i världspolitiken för hur ska någon kunna göra nytta inom diplomatin om han inte ens vill förstå hur andra människor – vänner och fiender – egentligen tänker?