I en inbjudan till en publik diskussionskväll läste jag följande:

När etablerade makthavare avfärdar valresultat de ogillar som ”populism” och folket i sin tur förlorar förtroendet för institutionerna, är vi på väg mot en brytpunkt. Är det populisterna som raserar demokratin genom att hetsa mot eliten, eller är det eliten som urholkar folkstyret genom att köra över väljarna?

Det är tänkvärt. Därför har jag, liksom ett oändligt antal människor genom århundradena, kanske årtusendena, också tänkt på det.

Ett basfaktum verkar vara att alla samhällen indelar sig i ”dom där uppe” och ”dom där nere”, kort sagt i en elit och ett folk. Detta beskrev Marx och vännen Engels så här i Kommunistiska Manifestet:

Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt, förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp…

I Marx historieteori, åtminstone som jag läser den, är det i normala tider eliten som har rätt. Beviset är att den behåller sin makt i generationer. Men så förändras produktionssättet vilket ställer nya krav som inte kan härbärgeras inom det etablerade klassväsendet. Då måste det ske en revolution, som i Marx fall handlade om att ”dom där nere”, det vill säga arbetarna, skulle ta makten över ”dom där uppe”. (Därefter skulle livet bli ett paradis för alla människor eftersom produktivkrafterna utvecklats så långt att maskiner gjorde allt som behövdes varigenom alla människor blev arbetslösa, vilket var ett problem inom kapitalismen, som strävade efter att maximera vinst snarare än mänsklig lycka, men inte inom socialismen, där envar kunde leva en engelsk lantjunkares behagliga liv medan staten, som enligt Lenin skulle förvandlas till ett slags postkontor, distribuerade de kostnadsfria nyttigheter, bröd och byxor och sådant, som folket behövde. Bara så du vet.)

Konceptet demokrati fick aldrig någon bärande funktion i Marx teoribygge men har i verkligheten genom upprepade mutationer förvandlats till ett samhällsfundament som man måste bekänna sig till även om man inte tänker tillämpa det (ens om man visste precis vad det betyder).

Demokratin har ett mycket enklare svar på frågan vilken samhällsklass som har rätt och därför ska bestämma än Marx, som måste avgöra vilken social gruppering som är ödesbunden av historien att ta makten – typ att klura ut proletariatets ödesbundna uppdrag att frälsa mänskligheten – innan han kan ta ställning. För demokratin räcker det att ta reda på folkflertalets mening, punto sluto. Moderna västerländska hjärnor håller den demokratiska idén om folkflertalets medfödda rättfärdighet i sådan högaktning att några tvivel på dess inneboende sanning inte kan formuleras vid vite av deplattformering eller annan sorts bannlysning. (Jo, Hillary Clinton gjorde det när hon kallade medborgarmajoriteten för ”ett avskum av ömkansvärda” vilket hon fick äta upp. Även den majoritet som alltid har rätt är mycket känslig för förolämpningar.)

Därför borde det vara omöjligt att vid en publik diskussionskväll som avhålls i en demokrati komma fram till något annat än att allt är elitens fel. Har man väl nått denna slutsats faller alla bitarna på plats ty då kan demokratin presentera sin ofelbara lösning som är att utlysa val och ge folket en chans att tillsätta någon annan elit som verkar bättre.

Med detta vill jag säga att man inom ramen för demokratiskt tänkande aldrig kan komma fram något annat än att den härskande eliten alltid har fel medan det maktlösa folket alltid har rätt. Trots detta sitter alltså den etablerade eliten, som efterträds av nya generationer som är likadana, fortsatt kvar vid makten. Hur kan det bli så?

Det beror, tror jag, på att de demokratiska ländernas olika eliter med hjälp av sin oslagbara intellektuella kreativitet utvecklat en oemotståndlig vinnaridé som de på sina årliga elitkongresser gradvis förfinat till fulländning. Denna idé är att folkflertalet visserligen vet bäst i kraft av sitt antal men att denna sanning förintas när folket sig själv ovetandes invaderas av populistiska eller rentav neonazistiska synpunkter och därför, åtminstone tillfälligt, förlorar den historiska klarsynthet som doktrinen om folkflertalets ofelbarhet och skarpsinne, ofta förankrad i ländernas konstitutioner, anger som grund för vårt statsskicks överlägsenhet. Mottagligheten för populismens och nazismens lockrop är folkets akilleshäl och därför ett nog så vägande skäl för att eliterna på goda grunder ska förkasta majoritetens uppfattningar när majoriteten kan misstänkas ha fått en plötslig släng av populism.

Populistiska förförare av majoriteten uppträder liksom andra bondfångare och solochvårare i allehanda tilltalande skepnader. Därför borde Myndigheten för säkerhet och beredskap till den i teorin härskande majoritetens varnagel sammanställa ett bestiarium med exempel på hur sådana folkfiender och nidingar kan framställa sig. På så vis kan folket begripa hur litet det fattar och därför med jämnmod inse att dess uppfattningar sällan bör tillmätas någon betydelse. Bilden föreställer den argentinske före detta presidenten och framstående populisten Juan Peron.