Historia var ett viktigt ämne när jag började skolan för drygt 60 år sen. Med spänning följde vi Gustav Vasas äventyr i Dalarna, Moses vandring genom öknen och vikingarna i österled. Redan på mellanstadiet blev vi medvetna om att det funnits antika greker, att Kina en gång haft mäktiga kejsare och att Columbus hittade Amerika 1492. Efter nio år var vi med dagens mått mätt, ganska allmänbildade.

Men ingen på den tiden inbillade sig att historien kunde ”korrigeras”. Det var en absurd idé som måste ha smugits in i läroplanen någon gång på 90-talet. Plötsligt fick eleverna lära sig att historien var omoralisk, och att gårdagens makthavare fattat fel beslut. Därför var det vår historiska plikt att ”ställa allt tillrätta” och reglera den skuld som kan ha uppstått.

För min generation var historien just ”historier”, som man eventuellt kunde lära sig något av. För woke-generationen är den en ständigt pågående rättsprocess – där vissa grupper på grund av sin härkomst sätts på de anklagades bänk, medan andra uppträder som fordringsägare. Från alla håll dyker det upp självutnämnda åklagare, vittnen och advokater, och slutligen domare i form av populärmedia.

Problemet med detta rättvisefokus är att ingen drar lärdom av historiska förlopp, eftersom alla är upptagna med att försvara sina positioner, hantera sin skuld eller maximera sina anspråk. Två belysande exempel är Förintelsen och slaveriet.

Låt oss börja med att konstatera att det spelar ingen roll hur mycket nazisternas ättlingar draperar sig i säck och aska. Förintelsen kan aldrig göras ogjord. Även om Tyskland öppnar sina gränser på vid gavel, demonterar sin ekonomi och förbjuder alla politiska partier som inte är globalister, kommer ändå lika många millioner att ha dött i koncentrationsläger. Det kommer heller inte att minska risken för totalitära rörelser, snarare tvärtom.

Mitt intryck är att de flesta som profiterar på Förintelsens offer inte ens är judar, utan muslimer, vänsteraktivister och diverse radikaler. I en del fall grupper som stod Hitler nära under andra världskriget, vilket kan förefalla hycklande. Ungefär som när ättlingar till Mellanösterns värsta slavkulturer, med liv och lust deltog i kravallerna 2020 under parollen ”Black Lives Matter”.

Det för oss in på rättvisefundamentalisternas andra stora trumfkort; slaveriet.

Om vi begränsar oss till den transatlantiska slavhandeln är portugiserna de största skurkarna. De skeppade fler slavar över Atlanten än någon annan kolonialmakt. Å andra sidan hade man en oplockad gås med araberna, som förslavat portugiser och andra medelhavsfolk i århundraden. Runt en million européer lär ha försmäktat som slavar i Nordafrika. Vilket ändå är ett litet antal jämfört med alla afrikaner som forslades genom Sahara till arabvärlden. Den arabiska slavhandeln var minst lika omfattande som den transatlantiska, men efterlämnade inga minoriteter eftersom afrikanska pojkar som såldes till muslimer könsstympades av sina afrikanska slavjägare.

Första ledet i denna smutsiga handel utgjordes alltså av inhemska slavjägarkulturer. Att erövra primitiva stamfolk och sälja dem på världsmarknaden var en god affärsidé för afrikanska härskare. Någon har räknat ut att kungen av Mali på 1300-talet, i guld räknat var rikare än både Rockefeller och Bill Gates.

Ändå kan jag inte påminna mig att portugiser, araber eller afrikaner utpekats som särskilt ansvariga i slaveridebatten. Den rollen tilldelas nästan alltid USA, trots att de bara stod för någon procent av den globala slavhandeln. Det var England och Frankrike som införde slaveriet i Nordamerika, medan USA faktiskt stoppade importen 30 år efter sin självständighet. (Slaveriet som institution fanns dock kvar till 1860-talet.) Till Englands försvar ska dock tilläggas att man ägnade de sista 70 åren av sin stormaktsperiod åt att bekämpa slaveriet, inte minst i Afrika.

Att utreda skuldfrågan för det historiska slaveriet är en synnerligen komplicerad affär, som egentligen få är intresserade av. Vägledande för rättsprocessen är istället att anklaga dem som förväntas hosta upp det största skadeståndet. Till och med Sverige har nämnts i sammanhanget, eftersom vi rest statyer över Carl von Linné. Jag förstår inte riktigt kopplingen, mer än att Sverige tillhör toppskiktet bland rika och skuldmedvetna nationer.

När det gäller Förintelsen är skuldfrågan däremot solklar. Det var tyskarna på 1940-talet som gjorde det. Men deras barn och barnbarn är lika oskyldiga som alla andra, tills de har bevisat motsatsen.

Det är alltså hög tid att avskaffa arvsynden. Inte bara den religiösa (som går tillbaka till Moseböckerna) utan också den politiska. Och vad vore mer naturligt än att börja i småskolan? Filosofiskt är det ungefär lika fåfängt att ”korrigera” historien som att försöka ”korrigera” klimatet …fast det är ju en helt annan historia.

BILD: Slavmarknad i Marrakech, såsom den avbildas på omslaget till Le Petit Parisien den 2 juni 1907.